Hett psyke

Stå ut på en av världens varmaste platser — Djibouti.

Det gör ont att andas in den heta luften. Hjärtat bultar hårt i öronen. Moussa Houmed slår med spaden och skyfflar i saltet i säckar. Det tar bara några minuter för honom att fylla säcken till brädden. Vi befinner oss vid världens saltaste sjö, Assalsjön i Djibouti. Trots hettan har nomader här i årtusenden livnärt sig på att handla med salt. Vi har mött dem för att ta reda på hur de gör. Hur klarar man av att arbeta med ett fysiskt tungt arbete, även när temperaturen är nästan femtio grader?

Två bilar stannar nere vid vägen. Det är turister som kommit för att beundra Lac Assal, och Fatouma Aras springer genast dit. Hon gillar när turisterna kommer; det ger ett avbrott från vardagen och lekar med saltstenar, pinnar och annat som hon hittar i naturen. Hon brukar leka under en presenning spänd över några travar bildäck – det ger ett skydd mot värmen under timmarna då solen står som högst. Ibland får hon gåvor av turisterna även utan att de köper någon av de saltkristaller eller påsar med matlagningssalt som står uppställda på borden intill sjön.

Fatouma Aras tillhör afarfolket som lever på en av världens varmaste platser på jordens näst lägsta punkt: Assalsjön. Där skördas salt från sjön och med kameler vandrar de över bergen och genom öknen för att sälja saltet i grannlandet Etiopien. 

Fatouma Aras är nio år gammal, kallas bara för Fatou, och kommer aldrig att gå i skolan. Den ligger för långt bort. I stället är hon med sin farbror, Moussa Houmed, vid Assalsjön för att lära sig att skörda salt. 

Här säljer hon souvenirer och när det blir för varmt vid sjön kommer hon att flytta tillbaka till sin familj i bergen för att i stället ta hand om getterna.

För somrarna vid sjön är tunga. Det kommer bara ett fåtal turister till stranden och hettan trycker på, både utifrån och inifrån.

– Kommer jag inte hit så kan min familj inte överleva, säger Moussa Houmed.

Han bor här som tredje generationen, hans farfar flyttade hit ner från bergen. Han berättar att han måste duscha tre gånger om dagen på sommaren, och de heta vindarna gör livet än hårdare.

– Det gör ont att andas. Jag känner hettan i lungorna när jag drar in luften, hör hur hjärtat bultar i öronen. Och jag hör ett sus, berättar Moussa Houmed.

Jag frågar om han inte är rädd för att dö. Han svarar att det är normalt att dö här. Hans vän kom ner från bergen en dag förra året, i juli. Han arbetade inte här utan hade kommit för att leta efter en kamel som hade sprungit bort. När Moussa hittade honom, runt hörnet, där de setts en stund tidigare, var vännen död.

Vi träffar honom vid hans enkla hus, byggt av saltblock som används som tegelstenar.

– Saltet är min trädgård, berättar Moussa.

Normalt är de femton personer som arbetar vid sjön, men under sommarmånaderna är de flesta i sina hembyar. Dels på grund av det tuffa vädret, dels för att efterfrågan är mindre då än resten av året.

Medan vi pratar med Moussa så kommer Isse Amadou Aramis vandrande med tre kameler. Han har gått från sin hemby Gagadi, en vandring på sju, åtta timmar över Datallé, det mörka berget. I övermorgon ska han gå till Etiopiens gräns för att sälja två kamellaster med salt och byta en mot majs och kaffe som hans familj behöver. Varje kamel kan bära 200 kilo.

Vi följer med honom ut på den salttäckta stranden som omgärdar sjön. Det knastrar under fötterna när vi går på de vassa saltkristallerna. Fatou springer med; hon är barfota.

Isse visar kamelerna var de ska lägga sig. Sedan plockar han av sadlarna, med hängare för saltsäckarna, från deras ryggar.

Han lärde sig saltyrket av sin far när han var lika gammal som Fatou. Nu är han tjugosju och delar kameler med några kusiner och en farbror. På saltet tjänar han 7 000 Djibouti franc, drygt 360 kronor. Då ska det först lastas upp på kamelerna och sedan påbörjas den sju dagar långa vandringen till gränsen mot Etiopien – och sedan ska han gå lika långt tillbaka.

– Jag överlever, men det är tungt. Under sommaren tappar jag mycket i vikt, nu är jag tjockare, säger Isse Amadou Aramis och klappar på sin tunna mage.

Han undviker att jobba om dagen och sover när solen står som högst. Men även på natten är temperaturen över 40 grader. Den som blir utmattad måste genast sluta arbeta.

Isse Amadou Aramis höjer spaden och slår ner den i marken. Det översta saltlagret är klarvitt, där under är det brunt och blött.

– Det blir vitt när det torkar, berättar han och häller ner saltet i säcken.

Ytterligare två personer har kommit ner från berget med sina kameler. De har med sig palmvin och ved för att koka kaffe. De gör oss sällskap på saltstranden och börjar hacka i marken. Medan de arbetar sjunger de kamelsången, en sång om dagen.

– Om vad vi gör, vad vi ska göra. Vi sjunger vårt schema kan man säga. ”Jag skördar salt, innan vi ska äta och vandra uppför berget en gång till”, säger Isse.

Att skörda 200 kilo salt tar inte mer än fyrtio minuter, men i dag hinner de inte så långt. Det åskar i bergen och tjocka regnmoln närmar sig Assalsjön. De slutar arbeta och väntar ut regnet i saltstens-husen. Hettan blir ännu mer påtaglig.

Och det är den där sången, kamelsången, som kan vara en av nycklarna till att de klarar av de långa vandringarna i extrema temperaturer. Det menar i alla fall Fredrik Weibull som är idrottspsykologisk rådgivare och författare.

– Att sjunga dagsschemat hjälper till att hålla fokus på det som kommer och vad man ska göra. Sången kan hjälpa en att må bättre också, att känna gemenskap. Även om man går i grupp så kan det bli väldigt ensamt, och om man då sjunger sånger som man vet går på ett visst sätt så ger det en känsla av att man gör det tillsammans, säger Fredrik Weibull.

Han förklarar att om kroppen blir för varm så prioriterar hjärnan de funktioner som reglerar kroppstemperaturen och ignorerar många andra funktioner. Friska personer har till och med visat samma minskade anslutning mellan den övre limbiska noden i hjärnan och prefrontala cortexregionen som upptäckts hos personer med social ångest. Förenklat kan vi säga att hög temperatur kan göra det jobbigare för oss att umgås med andra personer. Ändrade beteendemönster, som att röra sig i nedsatt tempo eller bada ofta, eller fysiologiska, som att kroppen är van vid värme och därför reagerar snabbt och effektivt för att hålla rätt temperatur, kan hjälpa oss att klara värmen bättre.

– Ju tuffare någonting är desto mer fokus blir det på att det är jobbigt. Försök inte fly de känslorna. Hur mycket du än försöker fly så kommer det fortfarande att vara varmt och jobbigt. Då dras fokus mot kroppen och det gäller att vara förberedd och acceptera det, säger Fredrik Weibull.

Ett sätt är att ha fokus på det man ska göra, att vara närvarande i att gå bättre, ha bättre hållning. Det fokuset hjälper dig att fortsätta gå framåt och att röra dig mer energisnålt. Och det gäller att veta vad man ska göra och vart man ska gå – för det är ingen bra idé att försöka fatta viktiga beslut när det är som varmast.

– Och att man planerar väl, har en tydlig struktur. Det är lättare att hantera utmaningen om man vet var man kan vila, var det finns en oas eller källor. Så att man vet vad man kan förvänta sig, säger Fredrik Weibull.

När sommaren kommer dricker Afarfolket vid Assalsjön femton liter vatten om dagen den första tiden. De fyller tre gula femlitersdunkar med vatten i en källa intill sjön. Mot slutet av sommaren har vattnet börjat sina, och den sista tiden räcker det bara till knappt en dunk, ibland bara två liter vatten per person. Få karavaner går till Etiopien, eftersom det är så varmt. De få som väljer att trotsa hettan och gå, trots att temperaturen når mot 50 grader, får därför något mer betalt för saltet.

Isse Amadou Aramis började arbeta här som sjuttonåring; det var hans enda möjlighet att tjäna pengar. Om han fick välja, så skulle han sluta.

– Hittar jag ett annat jobb så tar jag det, berättar han.

Ungefär sex gånger om året går han med sina kolleger den sju dagar långa vandringen till Etiopiens gräns, tre gånger om året går de ännu längre, till Kahlo. Dit tar det tre veckor att gå.

– Dit går vi inte under sommaren – det är för varmt, säger Isse Amadou Aramis, och de andra stämmer in där vi sitter på några stenar och väntar ut åskan. Någon kokar kaffe och en annan gör i ordning sina kameler för att ta dem upp till bergen där de kan beta av det gröna gräset.

Reportaget av Monica Hansson och Malin Palm är hämtad från Modern Psykologi 7/2020: Prenumerera | Lösnummer | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)