Jonas Hjalmar Bloms artikel publicerades först i Modern Psykologi 2/2020. Illustration: Jens Magnusson.
Så blev det helt ovetenskapliga personlighetstestet Myers-Briggs Type Indicator världens mest populära.
”Jag är extrovert, hon är introvert, så det blir många konflikter oss emellan. Vi är ju så olika typer.” I anställningsintervjuer, utvecklingssamtal och i teamutveckling talar vi ständigt om personlighetstyper. Vi är många som fått ett personlighetstest i handen av en hoppfull HR-person på jobbet eller gjort en gratisversion på webben. Tester som ska bidra till självkännedom, bättre kommunikation och personlig utveckling. Sannolikheten är stor att det handlar om Myers-Briggs Type Indicator, MBTI, där man efter avslutat test blir tilldelad en av sexton möjliga personlighetstyper. Av cirka 2 000 personlighetstester på marknaden är MBTI mest använt. Det genomförs av cirka 2 miljoner människor per år. 88 av de 100 största företagen i USA uppger att de någon gång använt MBTI. The Myers Briggs Company, som äger
rättigheterna till testet, omsätter omkring 200 miljoner kronor per år.
Betyder det att MBTI är ett bra personlighetstest?
Inte om man frågar Adam Grant, professor i psykologi vid Wharton school of business som sagt ”adjö till MBTI, flugan som vägrar dö”. Och han är inte ensam. En av personlighetspsykologins tungviktare, professor Robert Hogan, hävdar att ”de flesta personlighetspsykologer inte ser MBTI som annat än en ganska komplicerad kinesisk lyckokaka”. Svenska Stiftelsen för tillämpad psykologi har i en utvärdering hävdat att MBTI mest liknar ”en sällskapslek”. Samtidigt menar The Myers Briggs Company själva att MBTI enligt vetenskapliga studier bidrar till ökad självkännedom genom att klargöra en persons verkliga personlighetstyp.
För att få svar på huruvida världens mest sålda personlighetstest också är ett bra personlighetstest krävs bekantskap med en av psykologins förgrundsgestalter – och två passionerade kvinnor i krigstidens USA. Det behövs också en djupdykning i vad man kan kräva av ett psykologiskt test, samt en granskning av vad upplevd självkännedom gör med oss. Förhoppningsvis kan vi på så sätt förstå varför MBTI är så populärt i vår tid.
Under 1900-talets första år var Wien en av världens främsta kulturella och vetenskapliga städer. Där grundades Wiens psykoanalytiska sällskap. En av psykologihistoriens mest namnkunniga, psykiatrikern Carl Gustav Jung, var en av medlemmarna. Men efter interna konflikter lämnade han sällskapet 1914 för att på egen hand vidareutveckla sina idéer om typologi – strävan efter att kategorisera människor. Hans arbete sammanfattades i boken Psykologiska typer som kom år 1921, i en tid då kraven på vetenskaplig metod var helt andra än i dag. Jung menade att ”man kan bevisa vad som helst med statistik” men använde sig i stället främst av personliga anekdoter. Senare i sin karriär sa han dock att han ”troligtvis hade gjort kontrollerade studier” om han hade ”haft resurser till det”. Men, med sina knappa tillgångar byggde Jung ett ramverk med totalt åtta psykologiska typer, där bland annat introvert, extrovert, tänkande och kännande finns med.
Nästan 100 år senare vet forskarna att det inte finns stöd för de typer som Jung föreslog. I dag är Jungs roll inom vetenskapen psykologi främst av historiskt värde. Den redan från första början bristfälliga metoden var sannolikt också kryddad med lögner och överdrifter. En av Jungs tidigare elever, Brian Noll, som har granskat Jungs arkiv, tvekar i alla fall inte att kalla sin forne läromästare för 1900-talets mest inflytelserika lögnare.
Men, det visste inte de två kvinnor som med stor nyfikenhet läste Jung och utvecklade hans teori för att konstruera det som kom att bli världens mest sålda personlighetstest. Då Jungs Psykologiska typer kom ut i USA i mitten av 1920-talet lästes den av Kathrine Briggs och hennes dotter, Isabel Briggs Myers. De hade båda länge intresserat sig för psykologi, men hade inte någon utbildning i ämnet. De hade inte heller gått i formell skola förrän de börjat på college, men tyckte att ”man kan göra saker utan att ha studerat dem formellt”. När mor och dotter läste Psykologiska typer fick de en aha-upplevelse som inledde över tjugo års egenhändig vidareutveckling av Jungs idéer.
De var övertygade om att ökad förståelse för människors personligheter skulle leda till samarbete i stället för konflikter, en tanke som var aktuell i den tid de levde, då konflikter trappades upp världen över. När männen sedan drog ut i krig såg de många kvinnor ta jobb de vantrivdes med. Dessa kvinnor kunde kanske nå sin fulla potential, bara arbetsuppgifterna matchades med deras personlighetstyp.
Arbetet med att omsätta de hemsnickrade teorierna till något användbart intensifierades. Det mynnade ut i en ”typindikator”, ett slags psykologiskt mätinstrument där testpersonen efter att ha svarat på ett antal frågor blev tilldelad en av totalt sexton personlighetstyper. Alltså dubbelt så många som Jung föreslagit. Isabel tog ett deltidsjobb nära HR-chefen på ett stort företag och övertygade honom om att använda typindikatorn på alla som sökte jobb där. Det gav mersmak. Isabel fortsatte att sprida vad som nu börjat kallas Myers-Briggs type indicator så mycket hon kunde. Hon fick exempelvis använda MBTI på över 5 000 studenter från 45 olika universitet år 1951.
Men Isabel Briggs Myers stötte även på motstånd. Organisationen Educational testing service, som hjälper skolor att göra urval med hjälp av psykometriska tester, var först intresserade. Efter grundliga utvärderingar konstaterade de dock att MBTI var ett svagt test byggt på en svag teori och att det inte var lönt att fortsätta utveckla det.
Isabel Briggs Myers fortsatte ändå enträget att sprida MBTI. Efter många års strävsamt arbete lyckades hon år 1975 sälja rättigheterna till ett privat företag, Consulting psychologists press, CPP. De var mer intresserade av säljbarhet än av vetenskaplighet. Och visst har MBTI gått att sälja. CPP har gjort det med sådan framgång att de numera bytt namn till The Myers Briggs Company. Men de har inte gjort det utan att stöta på kritik längs vägen.
Akademiker är oftast mer intresserade av vetenskaplighet än säljbarhet. Därför är det inte förvånande att många psykologer riktar kritik mot de vetenskapliga delarna av MBTI. Kritiken gäller främst det som kallas för reliabilitet och validitet, ord som alltid används i diskussionen kring psykologiska tester.
Reliabilitet står för trovärdighet. Ett test anses trovärdigt om samma person får samma resultat vid olika testtillfällen. Låt säga att du är student och funderar över olika karriärvägar, ett vanligt användningsområde för MBTI. Du gör testet på måndagen och får veta att du är en typ som passar som säljare. Men när du gör om testet några dagar senare, får du veta att du är en helt annan typ och borde bli programmerare. I så fall skapar testet mer förvirring än klarhet och är inte särskilt trovärdigt. De som kritiserar MBTI för dålig reliabilitet, exempelvis psykologiprofessorn Adam Grant, refererar ofta till en studie från 1983. Deltagarna genomförde MBTI med fem veckors mellanrum. Hälften av dem fick två olika personlighetstyper vid de olika testtillfällena.
Det går dock inte att ta enstaka studier som en sanning. Speciellt inte studier som är över 30 år gamla. Då är det bättre med en metaanalys, en studie som väger samman resultat från flera enskilda studier. Och det finns en metaanalys av reliabiliteten för MBTI, publicerad 2002. The Myers Briggs Company citerar studien på sin webbsida: ”Generellt har MBTI stark […] reliabilitet”. Men vid närmare granskning av artikeln blir bilden mer komplicerad. 53 av de 210 studierna var publicerade i den icke-vetenskapliga tidskriften Journal of Psycho-logical Type som ges ut av Center for applications of psychological type. Det är en organisation med syftet att ”publicera och distribuera material relaterat till Myers Briggs type indicator och C. G. Jungs psykologiska teorier”. Man kan ana att de är partiska när det kommer till material om MBTI. En stor del av studierna refererar också till MBTI:s manual, utgiven av The Myers Briggs Company självt, också de partiska i frågan. Bortsett från studier publicerade i tveksamma tidskrifter och The Myers Briggs Companys egna data, återstår endast 14 av de 210 artiklarna i metaanalysen. En samlad analys av dem visar att MBTI har acceptabel reliabilitet. Inte jättebra, men acceptabel.
Hur kommer det sig att MBTI uppvisar svag reliabilitet år 1983, men acceptabel reliabilitet vid en större analys tjugo år senare? Förklaringen är att MBTI ständigt utvecklas. Att hävda att MBTI har dålig reliabilitet är som att säga att Ford inte gör säkra bilar eftersom T-Forden, från 1908, saknade säkerhetsbälte. Med det kan vi konstatera att MBTI inte är ett dåligt mätinstrument, även om den slutsatsen vilar på en ganska tunn bas av forskning. Men ett personlighetstest ska inte enbart bedömas efter dess reliabilitet. Det finns mer att ta i beaktning.
Ett annat begrepp som ofta diskuteras är validitet. Det beskriver om testet verkligen mäter vad det avser att mäta. För att säkerställa om MBTI verkligen mäter personlighet används en statistisk metod kallad faktoranalys. Med faktoranalys kan forskare undersöka om det finns samband mellan alla de frågor och påståenden, eller items, som finns i ett test. Om det finns samband går det att ”klumpa ihop” grupper av items till separata faktorer. Eller i MBTI:s fall, personlighetstyper.
På sin webbsida hänvisar The Myers Briggs Company till en enda studie som använder faktoranalys för att undersöka MBTI:s validitet. Där hävdar artikelförfattarna att ”resultaten visar starkt stöd för instrumentets validitet”. Det borde vara goda nyheter för The Myers Briggs Company. Men det finns gott om studier som The Myers Briggs Company inte nämner på sin webbsida. Professor David J. Pittenger är en oberoende forskare som granskat och sammanställt forskningsläget. Han konstaterar att resultaten varierar stort. Det tyder på att den underliggande teorin om personlighetstyper, som MBTI bygger på, inte håller. Vilket kanske inte är så konstigt. Den bygger trots allt på två hobby-psykologers tolkningar av de idéer en psykiatriker med tveksamma metoder formulerade för snart 100 år sedan. David J. Pittinger sammanfattar med att ”den tillgängliga evidensen tyder på att MBTI inte mäter egenskaper relaterade till personlighet, och om det mäter egenskaper från den underliggande teorin är högst oklart”. Den mest korrekta slutsatsen av studierna på reliabilitet och validitet är alltså att MBTI är ett okej test, men att det inte mäter någonting relevant.
Låter det krångligt? Vi leker med tanken att vi har två olika termometrar för att mäta vattentemperatur. Dels en Celciustermometer och en GH-termometer. Celsiustermometern visar temperaturen på en skala, från -50° till +50°. Nollpunkten är temperaturen då vatten fryser till is. GH-termometern, däremot, har bara två lägen: gåshud och icke-gåshud. Nollpunkten är den temperatur på vatten som ger mig gåshud. GH-termometern har hög reliabilitet. Jag har nämligen utvärderat den gång på gång (på mig själv). En utmärkt termometer! Nej, om GH-termometern funnits hade den förstås inte varit användbar. Den skulle inte säga något om vattentemperaturen är rätt för att koka te eller kyla ner en över-hettad motor. GH-termometern har ett mycket begränsat användningsområde. Celsiustermometern däremot, är mer sofistikerad och användbar. Inom personlighetspsykologi finns mätinstrument som är att jämföra med Celsiustermo-metern och andra som mer liknar GH-termometern.
De som arbetar med MBTI brukar möta denna kritik genom att påpeka att testet faktiskt bidrar till större självkänne-dom. Det är också vad The Myers Briggs Company hävdar på sin webbsida. De hänvisar exempelvis till en studie där 22 chefer fick genomföra MBTI och sedan bedöma om deras självkännedom förändrats. Flera av cheferna upplevde att deras självkännedom ökat. Men det betyder tyvärr inte att deras självkännedom faktiskt ökade. Sammanfattningar av mer välgjorda studier visar att det är stor skillnad mellan upplevd självkännedom och faktiskt självkännedom. Hur en person tror att den ska bete sig har sällan samband med hur den faktiskt beter sig. De flesta känner sig själva som mer ödmjuka, hjälpsamma och högpresterande än de är när det kommer till kritan. Det gäller i synnerhet chefer, som ofta ser sig själva som bättre beslutsfattare och bättre människokännare än de egentligen är. För att nå verklig självkännedom är det bättre att låta oberoende personer rapportera anonymt hur en person beter sig i olika situationer, i både positiva och negativa ordalag. Men det är å andra sidan både dyrare, svårare och tråkigare, än att fylla i ett test.
Själva sökandet efter självkännedom genom personlighetstyper vilar dessutom på det felaktiga grundantagandet att varje människa har djupt grundläggande egenskaper som innebär ett ”sant själv”. Tyvärr hindrar den uppfattningen många från att uppnå sin fulla potential. Ett exempel kommer från en serie studier som undersökte om idén om ett sant själv kan påverka motivation och förmågan att lära sig nya saker. Totalt samlade forskarna 470 försökspersoner. Vissa av dem var övertygade om att alla människor har ett sant själv. Andra bar övertygelsen att varje individ skapar sig själv genom sina handlingar. Forskarna undersökte bland annat försökspersonernas uthållighet i utmanande uppgifter. De försökspersoner som trodde på idén om ett sant själv gav ofta upp när de stötte på motstånd, med förklaringen att ”det här är inte min grej”. Den som tror på ett sant själv förväntar sig ofta att allt ska gå enkelt bara den hittar ”sin grej”. De försökspersoner som däremot trodde att var och en skapar sig själv genom sina handlingar, såg snarare motstånd som en anledning att anstränga sig för att klara av utmaningen.
Det är att lura sig själv att tro att ökad självkännedom kommer genom att göra ett test och bli tilldelad en personlighetstyp. Livet innehåller trots allt många motgångar. Den som ger upp med förklaringen ”jag är ändå inte den typen” kommer att leva ett mer begränsat liv än nödvändigt.
Vi kan alltså konstatera att det är skillnad mellan popularitet och kvalitet. MBTI är det mest populära personlighetstestet i världen, men saknar grundläggande vetenskapligt stöd.
Att MBTI är populärt i dag, beror till stor del på att det är så populärt. Det kan låta som ett cirkelresonemang. Men faktum är att vi människor är starkt påverkade av sociala normer och auktoriteter . Vi vill gärna göra det andra gör, speciellt de som anses framgångsrika. Att 88 av USA:s 100 största företag använder MBTI gör det är lätt att tro att det bidrar till företagens framgång. Men de kan ha varit framgångsrika redan innan de började använda MBTI. Dessutom finns gott om icke-framgångsrika företag som också använt MBTI. Det är alltså svårt att säga om MBTI har en avgörande betydelse för ett företags framgång eller misslyckande och det är därmed inget relevant försäljningsargument.
En annan aspekt är det förföriska sätt som resultatet förmedlas på. Den som genomför MBTI får en utskrift med smickrande påståenden formulerade för att man ska känna igen sig i dem. Det kallas Barnum-effekten, efter cirkusdirektören P.T. Barnum. Han var aktiv under den andra halvan av 1800–talet. Hans cirkus innehöll bland annat elefanten Jumbo och dvärgen Tom Tumme. Hans besökare kunde även roa sig med att göra ett ”personlighetstest”. De fick skriva sin namnteckning på ett papper som analyserades av cirkuspersonalen, varpå de fick ett vagt formulerat utlåtande som alla skulle känna igen sig i. Det kunde exempelvis stå ”du har outnyttjad kapacitet som du ännu inte fått utlopp för” eller ”ibland tvivlar du på om du fattat rätt beslut”. På samma sätt är MBTI:s utlåtanden konstruerade. Testpersonen får veta sin typ och ett antal uppmuntrande Barnum-uttalanden. Det kan vara ”du är varm, hänsynsfull, omtänksam, vänskaplig och vill behålla harmoniska relationer”.
Utlåtanden som dessa gör det lätt att förstå vad Robert Hogan menade med att MBTI liknar en komplicerad kinesisk lyckokaka. Det är givetvis roligt att få positiv information om sig själv, men för att få en sanningsenlig självbild är det minst lika viktigt att få höra det som är negativt. För den som gör ett personlighetstest är det självklart roligare att få en skönmålad bild, än en som också visar ens mindre smickrande sidor.
Den största bidragande orsaken till MBTI:s framgång är troligtvis det faktum att testpersonerna själva får bestämma vilken personlighetstyp de har. Det kan låta konstigt, men i manualen till testet står det att ”en människas sanna typ kanske inte avslöjas enbart av ett mätinstrument; därför får testpersonen […] beskrivningar av alternativa typer för att fastställa deras mest passande typ”. I en enda mening dömer testtillverkarna alltså ut sitt eget personlighetstest! De hävdar ju att MBTI ska klargöra ens verkliga personlighetstyp, därför är det förvånande att den verkliga personlighetstypen kan vara den man själv känner för. Det är lätt att tänka på Groucho Marx som sa ”jag håller hårt på mina principer, och om de inte passar har jag andra”. I MBTI:s fall skulle det då låta så här: Vi är säkra på din personlighetstyp, men gillar du den inte, kan du få en annan.
Amerikanerna Randy Stein och Alexander Swan tillhör de forskare som intresserat sig för MBTI. De försöker att ha ett både vetenskapligt och affärsmässigt perspektiv på sin forskning. I sin granskning slår de fast att MBTI har uppenbara psykometriska brister, men står sig mycket starkt ifråga om kundnöjdhet. ”Testpersonerna blir helt enkelt gladare när de har kontroll över testets output.” MBTI:s framgång ligger alltså inte i en stark forskningsgrund eller att testet är användbart, utan för att det ger testpersonerna en positiv upplevelse.
Vi lever i en tid där många hävdar att fakta kan vara ”alternativa”. Det gäller såväl USA:s och Kinas ledare som internettroll. Många befinner sig i filterbubblor och tar till sig av begränsad information utan att bry sig om dess sanningshalt. Där passar MBTI bra in, med sin grund i tvivelaktiga psykologiska teorier och som främst utvecklats för att säljas. För visst låter det lockande att strunta i sanningen om sig själv för en stund, välja en smickrande personlighetstyp och dessutom kunna säga att det ”stöds av vetenskapliga studier”?
Men, vill man ha en korrekt förståelse för sin personlighet är det bättre att som Adam Grant säga farväl till MBTI. Inte för att det är ett dåligt test, utan för att det bygger på felaktiga grundantaganden om personlighet och självkännedom och inte säger något om dem. Detta är värt att påminna sig om nästa gång det är dags för teamutveckling på jobbet och HR ännu en gång viftar med MBTI-formulären. Det de egentligen gör är inte att klargöra teamets personligheter, utan enbart muntra upp dem en aning. Och kanske är det då både billigare och enklare att låta dem leka någon sällskapslek i stället.
Jonas Hjalmar Blom är författare och doktorand i psykologi vid Karlstads universitet. Hans artikel publicerades först i Modern Psykologi 2/2020: Prenumerera | Lösnummer | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)