KRÖNIKA. Under mina år som psykolog har det blivit tydligt att nästan alla vill göra någon typ av förändring: träna mer, stressa mindre, bli en bättre förälder. Det problematiska är att det ofta är ett glapp mellan vad man vill göra och vad man faktiskt gör. Då är det lätt att känna sig dålig. Särskilt om man internaliserat den allmänt rådande idén (som helt förbiser klass och destruktiva samhällsstrukturer) att ansvaret för din fysiska och psykiska hälsa ligger på dig!
Och misslyckas du är det ditt eget fel!
Men det inte är sant. Det säger i alla fall beteendevetaren BJ Foggs i sin bok Tiny habits. Han menar att myter, missförstånd och välmenande – men ovetenskapliga – råd om beteende och vanor leder till det vi uppfattar som personliga misslyckanden.
Jag har ofta tänkt att problemet är att jag helt saknar motivation att till exempel träna. Det har alltid funnits cirka 1 000 saker som varit mer intressanta. Men efter att jag börjat skriva på heltid har min kropp gjort myteri. Något måste göras! Men i stället för att träna researchar jag motivation, vilket leder mig till James Clears bok Atomic habits. Han skriver att svårigheten med att förändra vanor inte alls handlar om brist på motivation, utan snarare om en avsaknad av en klart utstakad väg. Punkten ”träna” på min att göra-lista är för diffus. ”Träna yoga måndag kl 07.30” är bättre.
När man implementerar en ny vana bör man också välja en sådan nivå på aktiviteten att man inte ens behöver motivation för att utföra den. Jag tränar yoga framför Youtube i fem minuter iklädd pyjamas. Firar den lyckade träningen med en cigg.
James Clear menar att en av våra mest förbisedda faktorer när det kommer till vanor är vår fysiska miljö. Om jag ser godis på köksbordet äter jag upp det. Men vi behöver inte bara vara offer för vår miljö, vi kan också vara arkitekter. Om du vill läsa mer, lägg en bok på kudden på morgonen, om du vill öva på din ukulele oftare: lägg den på köksbordet. Det bästa med att yoga i pyjamas är att jag har träningskläderna på mig när jag vaknar!
Både BJ Fogg och James Clear menar att man med dessa små beteendeförändringar faktiskt kan förändra sin identitet. Inte bara bli en som spelar ukulele ibland, utan bli musiker. Inte bara vara en som skriver ibland, utan bli författare. Jag inser plötsligt det största hotet med min yoga: jag vill verkligen inte bli en yogi!
Å andra sidan vill jag inte vara en muskelförtvinad Gollum-liknande varelse med kroniskt dålig hållning, heller.
Så namaste på er allihop!
Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog och författare. Den här krönikan publicerades först i Modern Psykologi 2/2020: Prenumerera | Lösnummer | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)