I Thurston County, beläget i delstaten Washington, USA, anklagade döttrarna Ericka och Julie, 18 respektive 22 år, sin pappa för sexuella övergrepp. Året var 1988. Pappan, Paul Ingram, var polis och lokalpolitiker, omtyckt och respekterad för sin rättskaffenhet och sitt engagemang för medborgarna. Han hade inga minnen av att ha gjort något otillbörligt med sina döttrar, men sade redan i de första förhören att han inte kunde utesluta att det skett något som han inte kom ihåg. Från flera personer i sin omgivning, bland andra sin chef, fick han rådet att förklara sig skyldig, och för att skydda sina barn från att gå igenom förhör och rättegångar tillstod han sin skuld. Under de många förhören kom han att minnas allt mer och berättade sedan att han förgripit sig på sina döttrar vid en rad olika tillfällen.
För varje gång han berättade blev exemplen och detaljerna fler. Efter en tid kom Ingramfallet att uppfattas och hanteras som en internationell satanistkonspiration. I försöken att finna satanisternas offer och begravningsplatser mobiliserades drygt 2 000 militärer och poliser. Man avsökte stora områden med hjälp av hundar och heli-koptrar utrustade med infraröda kameror utan att finna något. Paul Ingram dömdes till 20 års fängelse trots att döttrarna senare tog tillbaka sina anklagelser.
Det finns liknande berättelser från såväl Sverige som Norge. Samma dramaturgi med polariseringar mellan jurister, poliser, psykoterapeuter och vittnespsykologer, och inte minst mellan familjemedlemmar.
Hur kan vi förstå att barn, ungdomar och vuxna berättar om händelser som faktiskt inte inträffat? Det har funnits, och finns fortfarande, en brokig flora av hypoteser. Jag vill nämna något om dessa eftersom fenomenet både förbryllat och fått förödande konsekvenser för många. Vissa lägger förklaringen hos klienterna, andra hos terapeuterna. Inte sällan finns förklaringen att hämta i det samspel som uppstått mellan dem. Nu senast utgör SVT:s Dokument inifråns reportage Att rädda ett barn ett exempel på vilka kraftfält som kan uppstå.
Det psykoterapeutiska arbetet är inriktat på förändring. Terapeuter vill vara goda och hjälpsamma. Det kan kännas svårt att tvivla på en människa vars lidande är så uppenbart.
I en ambition att göra symtomen begripliga, hitta förklaringar och verktyg, riskerar terapeuter och klienter att komma fram till felaktiga slutsatser.
Här är några exempel på möjliga tankefällor i terapin:
1. Ju allvarligare symtomet är, desto värre måste den bakomliggande orsaken vara.
2. Ju mer förvirrad och osäker klienten är desto större kan tilliten bli till vad terapeuten säger. Klienter behöver validering från sin terapeut och kan därför ge denne material som svarar mot deras föreställning om terapeutens behov.
3. Om klienten säger att det har hänt så har det hänt, om inte så förnekar hen.
4. Terapeuter kan erbjuda, medvetet eller omedvetet, löften om lindring och bot: ”Om du tror att det har hänt och bearbetar dina upplevelser kommer du att må bättre.”
Minnen är inte alltid pålitliga, tvärtom är de ytterst påverkbara. Utifrån rättsliga och vittnespsykologiska perspektiv utgör det som klienten känner, kommer ihåg och upplever sällan bra bevisunderlag.
Elizabeth Loftus, amerikansk psykolog som tidigt kom att specialisera sig på det mänskliga minnet, har i ett flertal olika studier och vetenskapliga experiment kunnat visa hur lätt det är att plantera upplevelser och minnen i människor.
De enda som kan veta om ett övergrepp har skett är de inblandade. Om vi själva inte var involverade, eller på plats när det hände, kan vi följaktligen inte ha annat än fantasier och föreställningar om vad som inträffat. Psykoterapeuter måste därför, oavsett deras relation till klienten, vinnlägga sig om att behålla sin speciella position av att inte veta.
Det bör i sammanhanget framhållas att det varken är psykoterapeuters uppgift eller ansvar att ta ställning i skuldfrågor. Det åligger endast rättsväsendet.
Psykoteraputer kan och bör formulera en hypotes, ett antagande eller en tentativ förklaring, utifrån den information de fått i kombination med den kunskap och de erfarenheter de redan har. När terapeuter får ytterligare information kan de ta ställning till huruvida denna talar för eller emot deras hypotes.
Låt oss anta att terapeuten blir övertygad om att det ligger till på det sätt som den hitintills tillgängliga informationen talar för. Eftersom mycket, ofta oerhört mycket, står på spel, bör psykoterapeuten omgående börja snickra på en alternativ hypotes. Psykoterapeuter behöver och måste ha modet att lägga den första hypotesen åt sidan, släppa taget om sin ”darling” för att stå så fri hen kan inför möjligheten att det kan finnas en annan förklaring till det som det berättas om.
Den italienska familjeterapeuten Gianfranco Cecchin menade att de terapeuter som kunde formulera de elegantaste och mest slagkraftiga hypoteserna också kunde vara de farligaste. De som tog del av hypoteserna blev ofta så förtjusta över deras förklaringspotential och därmed möjliga tillämpbarhet, att de blev en ”darling” som man omhuldade och använde sig av.
Psykiatrin rymmer flera exempel på hur psykoterapeuter med ytterst bristfälligt underlag handlat som om de haft tunnelseende. Fallet Quick är det mest uppmärksammade i Sverige på senare tid. Det kanske inte är helt orimligt att anta att det började med att en eller flera psykoterapeuter hade en hypotes, nämligen den att smärtsamma minnen kan leda till bortträngning och att dessa minnen skulle kunna medvetandegöras genom psykoterapeutiskt arbete. Hypotesen blev en darling och resten är historia.
Allan Linnér är legitimerad psykoterapeut och före detta radiopsykolog i P1. Den här texten är en förkortad och omarbetat version av ett kapitel i hans bok Vi slog följe en stund (Natur & Kultur). Artikeln publiceras även i Modern Psykologi 7/2020, i butik 27 augusti: Prenumerera | Lösnummer | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)