Tillit sägs vara klistret som håller ihop samhället. Men att lita på folk innebär att utsätta sig för risk – vi kan ju faktiskt bli bedragna.
Svek, fusk, fiffel och båg. Sådant skakar om, men påverkar oss olika starkt beroende på om det är någon vi känner som ligger bakom eller någon som står längre bort, som en politiker som vi gick och röstade på eller banken där vi har satt in våra pengar. När tilliten rubbas blir vi osäkra och börjar tvivla.
– Ur ett socialpsykologiskt perspektiv är tillit en psykologisk prognosmodell över någon annans framtida handlingar. När någon sviker dig kommer tilliten oftast att sjunka, säger Anders Carlander, forskare i psykologi vid Göteborgs universitet.
Men om vi sänker garden och litar på andra kommer vi att få ett hormonpåslag av oxytocin som påverkar belöningssystemet. Tillit är en djupt rotad process hos människor och andra flockdjur, menar Anders Carlander. Han får medhåll av Pehr Granqvist, professor i psykologi vid Stockholms universitet.
– Vi är beroende av att leva tillsammans. Samtidigt är vi bra på att sondera och checka av omgivningen, så att folk inte fuskar och då inte är värda vår tillit. Tilliten är villkorad – och det är positivt, säger han.
Anders Carlander har undersökt psykologin bakom tillit i flera experiment. Och det verkar som att själva beslutet, när vi väljer att faktiskt lita på en annan människa, får oss att må prima. I ett experiment fick försöksdeltagarna i uppgift att spara pengar för framtiden, antingen genom att be en finansiell expert om hjälp eller genom att efter egen förmåga placera dem i någon bra sparandeform. Somliga ansåg att de själva var bäst lämpade för uppgiften, och valde att på egen hand ta ansvar för investeringen. Andra blev däremot nervösa – och lät delegera uppgiften till experten. Självskattningsformulär visade att tilliten gentemot den okända experten ökade bland dem som valde att lita på denne.
– De kände sannolikt ett stresspåslag av uppgiften men genom att delegera gjorde de sig av med osäkerhet. De köpte sig lite lugn och ro, säger Anders Carlander.
I tillitsprocessen är både känslor och förnuft närvarande, menar han. Det kan man se genom magnetkamerastudier av hjärnan, som visar att två system är aktiva.
– Men i stället för att förnuftsmässigt göra olika typer av komplexa beräkningar av utfallet låter vi ofta magkänslan styra beslutet. Det är för att vi ofta väljer den väg som tar minst resurser i anspråk och vill komma fram till beslut snabbare, säger han.
Eftersom vi inte kan se in i framtiden kommer det alltid att finnas ett visst mått av osäkerhet varje gång vi väljer att lita på någon.
– Osäkerhet är något av det värsta och mest stressande vi människor vet. Och är du lite neurotiskt lagd kan tillit fungera som ett slags försvarsstrategi för att lindra stress, säger Anders Carlander.
Inom tillitsforskningen skiljer man på så kallad partikulär tillit, som vi känner till vår familj, vänner och grannar, och generell tillit, som handlar om hur mycket vi litar på folk i allmänhet. Den senare hänger ofta samman med förtroendet för våra institutioner, som polis och rättsväsende. Olika enkätstudier visar att Sverige är ett land där ovanligt många tycker att de kan lita på okända personer, även om det finns tendenser till en minskning, främst bland de yngre.
– Vi kan inte säga att den generella tilliten ligger i människans natur. Men den är ett slags klister som håller ihop ett samhälle. Är samhället präglat av misstro måste man hela tiden skydda sig mot människor som man uppfattar som opålitliga. När vi väl har skapat ett högtillitssamhälle har vi en hel del fördelar, säger Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhällekunskap vid Ersta Sköndal Bräcke högskola, som i många år forskat om social tillit.
Men hur det gick till när vi fick ett högtillitssamhälle i vårt land är okänt.
– Vi vet inte hur vi en gång skapade föreställningen om ett gemensamt vi som är tillits-grundande. För om du ensam bestämmer dig för att bli högtillitare så utsätter du dig för enorma risker. Det krävs ett kollektivt tillitsskutt, säger han.
På samma vis är den generella tilliten i Sverige en seg struktur, menar Lars Trägårdh.
– Även om du som vuxen får inbrott i bilen eller blir rånad på öppen gata kommer inte din generella tillit att påverkas så mycket. Men om du som barn hade föräldrar som var räddhågsna och sa att du inte fick prata med främlingar kommer du däremot att få lägre tillit.
Lars Trägårdh är inte den enda som hävdar att föräldrarnas beteende är avgörande. Även den partikulära tilliten tros delvis bygga på vad föräldrarna sagt och gjort under uppväxten. Enligt anknytningsteorin spelar det en viktig roll om vi tidigt i livet har fått våra känslomässiga behov tillgodosedda eller inte.
– Vid en trygg anknytning får man ett slags ”default-position” där man i ett första läge kommer att lita på folk, säger Pehr Granqvist, som ändå vill vara tydlig med att vi inte är våra anknytningsmönster – även om det finns en viss stabilitet i dem över tid.
Samtidigt kan vi utveckla olika former av otrygg anknytning om våra känslomässiga behov inte blev tillgodosedda: otrygg-undvikande eller otrygg-ambivalent.
– Den första, en otrygg-undvikande anknytning, kännetecknas av skepsis gentemot andra människor. Man vill inte gärna lägga sitt öde i andra människors händer och ser ofta andra som otillgängliga, säger han.
Vid otrygg-ambivalent anknytning verkar det å andra sidan som att barnen litar på andra nästan lite för mycket.
– De vill ha så mycket som möjligt av personen som de knyter an till, så de förlorar sig själva och sin klarsyn, säger Pehr Granqvist.
Han ger inte mycket för så kallad blind tillit.
– Det brukar framhävas som positivt att svenskar litar så mycket på myndigheter och medmänniskor. Men det finns ett annat sätt att se på saken. En trygg person tror inte på allt som alla säger och en trygg samhällsmedborgare tror inte på allt som myndigheter eller politiker säger. Så om vi ser en viss ökning av minskad tillit till samhället, så kan det vara en nödvändig justering, anser han.
→ Viktor Adolphson
”Vi måste möta oron som finns”
”Vi poliser ska vara där folk är – och inte bara när det hettar till. Att jag är närvarande på sociala medier tror jag ökar förtroendet för kåren. En del hävdar att mitt twittrande fungerar tvärtom, men jag tror att det gör att folk känner sig sedda.
Jag började twittra 2012 efter att min chef frågat om det fanns någon frivillig. Sedan dess har jag ofta fått frågor om varför polisen gör si eller så. Det är viktigt att ta sig tid att lyssna på vad folk säger. Det kan nästan bli slentrian för en polis att diskutera inbrott i området eller otrygghet i parken. Men det är viktigt att bekräfta varje enskild individ som vill prata. Vi behöver möta oron som finns och berätta vad vi gör för att komma åt problemet. Annars kanske folk slutar vända sig till oss för att få hjälp.
Att vi som poliser har tillit till varandra är A och O, eftersom våra liv kan hänga på det. Att tussas ihop med nya kolleger och inte veta vad den andre går för är förstås en källa till oro. Men man får helt enkelt sätta sig i radiobilen och lägga upp en taktik, och sedan visar det sig genom handling om kollegan är att lita på.”
→ Laila Dahl
”Han visade en bild på sin bebis”
”Jag hade varit gift i 25 år och hade tre barn och karriär ihop med min dåvarande man när han en dag tog fram en bild på en bebis. Han berättade att det var hans barn, som han hade fått med en annan kvinna. Samtidigt bedyrade han sin kärlek till mig och sa att han ville göra allt för att rädda vår relation. För mig rasade världen, för vem kunde jag lita på om jag inte kunde lita på honom?
Efter ett tag bestämde jag mig ändå för att ge relationen en chans och vi fortsatte att leva tillsammans. Efter 2,5 år hade jag kommit ganska långt med att bygga upp tilliten, men då fick jag veta att han hade varit otrogen igen. Jag hade redan bestämt att om detta hände igen så skulle jag gå, så därför gjorde jag det.
Det var en rå insikt att en person som är snäll och generös ändå kan bära på en så stor hemlighet. Jag är en sådan som i första hand tror det bästa om folk. Men jag har blivit mindre naiv och mer realistisk. Jag har ju inte en inbillad icke-tillit, jag är bränd – så jag måste bygga upp styrka att stå upp för vad jag förväntar mig i en relation, samtidigt som jag också måste våga lita på andra igen.”
→ Peter Åberg
”Jag fångar henne i fötterna”
”När jag kastar och balanserar min fru Saara betyder tilliten allt. Det är hon som flyger, så hon måste framför allt lita på mig. Men jag måste också lita på att hon litar på mig om hon faller, för det är svårare att fånga henne om hon flaxar med armar och ben. Jag och Saara har jobbat tillsammans som parakrobater i åtta år. I början låg jag på golvet och så stod hon på fötterna i mina händer. Nu använder vi en påle ibland, som jag balanserar på axeln, och då är hon sex meter upp i luften. Då måste jag lita starkt på mig själv också.
Vi har ett trick där hon flyger baklänges och jag fångar henne i fötterna. Men en gång, under en show, gled ena foten ur och vi båda föll. Man har ju ramlat massor av gånger och om man gör om tricket snabbt suddas minnet av fallet ut. Men nu väntade vi med det, eftersom hon skadade armbågen, och då blev det jobbigt. Det tog dubbelt så lång tid att lära sig att våga göra tricket igen än vad det tog att öva in det från första början. Många tycker att det är jobbigt att arbeta med sin partner, men vi föredrar att jobba ihop och är bra på att lägga privatlivet utanför.”
↓
Öka din tillit i 4 steg
- Omge dig med personer som du kan lita på.
- Jobba med dig själv i relationer och utsätt din skeptiska sida för en kritisk prövning, ofta kan man lita på människor.
- Utmana dig själv vid automatiska tankar och beteendetendenser.
- Genom att träffa en psykolog kan du skaffa dig nya relationserfarenheter. Bra ur ett anknytningsperspektiv, eftersom du kommer att kunna visa dig sårbar och bygga upp tillit. Källa: Pehr Granqvist, professor i psykologi.
Maja Lundbäcks artikel publicerades först i Modern Psykologi 10/2019: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera