ATT VARA UTANFÖR TILLSAMMANS.
En HBTQ+-person som blir utsatt för diskriminering gör bäst i att söka stöd hos andra HBTQ+-personer. Att dela erfarenheter är nämligen identitetsstärkande och skapar gemenskap.
Många som tillhör minoritetsgruppen HBTQ+-personer, det vill säga homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera eller andra personer som bryter mot normer om sexualitet och kön, utsätts i sin vardag för diskriminering, fördomar och våld – det visar såväl svensk som internationell forskning. Tidigare studier visar också att utsattheten i många fall leder till ökad psykisk ohälsa hos gruppen, i form av så kallad minoritetsstress, som i värsta fall kan resultera i självmordsförsök. Minoritetsstress är inte det som i vardagligt tal menas med stress, utan innebär den sammanlagda belastningen som kommer av att tillhöra en stigmatiserad minoritetsgrupp i samhället. Att få relationellt stöd i samband med upplevelser av minoritetsstress har dock visat sig ha en skyddande effekt. En amerikansk studie från 2019 visade exempelvis att en nära relation till minst en betydelsefull vuxen kan innebära skillnaden mellan liv och död för en HBTQ+-ungdom.
HBTQ+-personers nära relationer är ett relativt outforskat område i svensk psykologisk forskning. Med en studie som vi genomfört inom vår utbildning på Institutionen för psykologi vid Lunds universitet vill vi därför fylla en viktig kunskapslucka. Vi intervjuade tio HBTQ+-personer i åldrarna 22-46 år om deras upplevelser av diskriminering och minoritetsstress i nära relationer. Det framgick att personerna upplevde diskriminering främst i relation till familjen de vuxit upp i. Samtliga deltagare i studien vittnade om upprepade kränkningar. Familjemedlemmar hade exempelvis upprepade gånger använt fel pronomen, inte accepterat deltagarnas samkönade partners, hotat med att säga upp kontakten och på olika sätt inte velat ta något ansvar för sitt diskriminerande beteende, utan i stället krävt anpassning från HBTQ+-personen. Deltagarna rapporterade att det diskriminerande bemötandet ledde till upplevelser av minoritetsstress, dåligt mående och en känsla av att behöva få stöd. I linje med tidigare forskning menar vi att detta visar på vikten av att som HBTQ+-person ha en så kallad ”vald familj”, utöver sin uppväxtfamilj som kan stötta i de fall ursprungsfamiljen sviker.
Vald familj innebär personer som en själv har valt att inkludera som sin familj och kan bestå av till exempel vänner och partner. Föga förvånande bestod deltagarnas valda familjer i vår studie nästan uteslutande av andra HBTQ+-personer. För att få stöd för upplevelser av diskriminering sökte sig personerna i studien hellre till andra HBTQ+-personer än till uppväxtfamiljen eller vänner som inte själva är HBTQ+. Anledningen till detta är att personer med liknande erfarenheter upplevs som mer förstående och därför ger ett bättre stöd. Dessutom är det skönt att inte behöva bli sedd som annorlunda, utan i stället gemensamt dela ett utanförskap. I intervjuerna i vår studie framkom att känslan av att vara ”utanför tillsammans”, skapar ett innanförskap och känsla av samhörighet med andra HBTQ+-personer. Andra HBTQ+-personer kan därför ge ett ovärderligt stöd. Innanförskapet i utanförskapet leder till en stark gemenskap som gör att relationer med andra HBTQ+-personer upplevs som mer djupa, medan relationer med andra känns mer ytliga. Genom delade erfarenheter öppnas möjligheter för att tillsammans ifrågasätta hetero- och cisnormen. Detta ifrågasättande kan hjälpa den utsatta HBTQ+-personen att minska de skam- och skuldkänslor som kan uppstå i samband med diskriminering. Genom att lägga ansvar på den som kränker och diskriminerar, placeras skulden där den hör hemma, vilket stärker individen men också känslan av gemenskap med andra HBTQ+-personer. Vår studie visar att det i sin tur främjar en stolthet över sin normbrytande identitet.
Utifrån våra resultat kan vi konstatera att det är bra för HBTQ+-personer att komma ut och leva öppet – även om det kan kännas svårt så är det förknippat med bättre hälsa i längden. Det är viktigt att söka sig till andra HBTQ+-personer – som ger oersättligt stöd, förståelse, gemenskap och delar liknande erfarenheter. Att lägga skulden och ansvaret där det hör hemma och inte på en själv är också viktigt. Studiens deltagare önskade att närstående skulle ta ansvar och be om ursäkt i de fall de kränkt HBTQ+-personen, även om det inte skett med flit. Vidare uttryckte deltagarna att det är viktigt att lyssna och validera personens upplevelser av minoritetsstress samt att närstående bör läsa på om normer som finns så att de kan få en bättre förståelse för hur det är att tillhöra en stigmatiserad minoritetsgrupp i samhället. Det är viktigt att den utsatta inte känner att det är fel på den eller på något sätt den personens fel att den blir utsatt. Om personen inte har kommit ut bör den få hjälp att göra det.
Vår studie visar att kränkningar och diskriminering inte enbart kommer utifrån, utan även existerar i HBTQ+-personers allra närmsta relationer. Detta visar på vikten av gott relationellt stöd för att skydda individen mot psykisk ohälsa. Och allra bäst stöd verkar alltså andra HBTQ+-personer kunna ge.
Beatrice Hägerström och Maria Abrahamsson, nyligen examinerade psykologer från Lunds universitet.