Isolerade i ett begränsat utrymme många mil från jorden under flera månader. Hur förbereder man sig mentalt inför en sådan resa? Möt Jessica Meir som blir den första svenska kvinnan i rymden.
Jessica Meir tar plats bakom spakarna. Ovanför henne lyser jordens blåvitmarmorerade yta, och bakom klotet skymtar den kolsvarta rymden. Det stora okända.
Hon tränar på Johnson Space Center i Houston, USA, i en simulator med en skärm som sträcker sig flera meter och är böjd 180 grader för att man ska få känslan av att verkligen befinna sig i rymden. Med två joystickar kör hon en digital robotarm för att försöka fånga in frakt-farkosten på skärmen.
– Jag närmar mig, säger hon, och styr sedan med precision under total tystnad.
Men robotarmen griper inte tag i frakten – uppdraget misslyckas. Det har inte med Jessicas förmåga att göra.
– De simulerade uppdragen programmeras ofta för att misslyckas. På så sätt får vi öva på att hantera saker som går fel, säger Jessica Meir.
Omkring henne finns en myriad av knappar och skärmar. Utrymmet är en kopia av kupolen på den Internationella rymdstationen, ISS, dit hon åker den 25 september för att sedan stanna i ett halvår. Där kommer hon att utföra experiment, men också sköta det vardagliga underhållsarbetet: allt från att upprätthålla system till att byta glödlampor.
– Eftersom vi inte kan ringa en rörmokare eller en elektriker, så måste vi kunna göra allt själva, säger hon.
Sex år har gått sedan hon blev antagen till NASA:s astro-naut-program. Över 6 000 personer sökte – endast åtta blev antagna. Jessica Meir tror att en av orsakerna till att hon blev antagen var hennes erfarenhet av att jobba på avlägsna platser. Tidigare arbetade hon nämligen som forskare i marinbiologi och tillbringade bland annat tre månader på Antarktis, där hon dök under tjocka isar.
– Både rymden och Antarktis är isolerade och extrema miljö-er. Platserna kräver van-ligen att man utför fysiskt påfrestande aktiviteter och måste kunna prestera väl under stress. Det kräver mental styrka, säger Jessica Meir.
Under rymduppdrag varvas perioder av monotoni med sysslor som kräver skarp koncentration och styrka. Samtidigt finns flera faktorer som kan rubba ens fysiska och psykiska välmående, som strålning, mikrogravitation och isolering.
Strålningen kan försämra sömn, hälsa och i förlängningen hur väl astronauterna utför sitt jobb – vilket kan skapa irritation i teamet. Att röra sig i tyngdlöshet kan leda till illamående, att muskler förtvinar och att hjärtat försvagas.
Astronauterna lever tätt inpå varandra, isolerade från naturen och har endast sporadisk kontakt med familj och vänner. Dessutom är resorna potentiellt livshotande. Därför är det kanske inte konstigt att dessa stressfaktorer får människor att reagera på ett annorlunda sätt i rymden.
Organisationspsykologen Kelley Slack har arbetat med att välja ut och utbilda astronauter på NASA. Hon berättar att de försöker förhindra problem från att uppstå över huvud taget, men i många fall handlar det om att hantera allt som garanterat kommer att påverka astronauterna psykiskt.
– För att förhindra att astronauter blir deprimerade i miljön, ser man i dag bland annat till att skicka upp paket med foton eller godsaker. Det är också viktigt att besättningen får kommunicera med folk på jorden genom videosamtal, säger hon.
Än så länge har NASA inte behövt hantera några nöd-situationer relaterat till be-sätt–ningarnas psykiska hälsa. Men risken för den typen problem av ökar i takt med att uppdragen väntas bli allt längre.
Den internationella rymdstationen, som endast befinner sig 40 mil från jorden, har haft roterande besättningar under 19 års tid. Under den perioden har forskare kunnat närstudera astronauternas beteendemönster och hur de påverkas av alla dagliga påfrestningar som de utsätts för. Även Jessica Meir kommer att bli forsknings-objekt när man studerar hur hon reagerar på exempelvis mikrogravitation och isolering.
Under NASA-uppdrag på 1980-talet noterade man bland annat 34 beteendesymtom hos 208 besättningsmedlemmar, där ångest och irritation var vanligast. Forskare har även studerat hur astronauter och ryska kosmonauter interagerar. En studie utförd av NASA fann inga tecken på försämrade relationer inom besättningen. Snarare uppstod slitningar mellan besättningen på rymdstationen och personalen i kontrollrummet på jorden. Det blev tydligt att avståndet skapade två läger, och därmed eskalerande kommunikationsproblemen.
Andra studier har bekräftat samma sak. Den ryska rymdpsykologen Vadim Gushin fann i undersökningar 1997 och 2003 att rymdbesättningarna hade en tendens att filtrera vad de förmedlade till personal på jorden. Somliga astronauter tog fler egna beslut och vissa upplevde till och med personal utifrån som motståndare.
Ledtrådar till astronauters mående går att hitta i de dag-böcker som besättningen skriver under sina uppdrag. Under 2010 analyserade forskare dagböcker från tio ISS-astronauter. Även där synliggörs irritation mellan besättning och kontrollrum.
”Jag blir frustrerad över hur vi blir utelämnade ur informationskedjan. Det har varit ett ständigt problem för ISS-besättningen”, och ”Jag fortsätter att förvånas över till vilken grad kontrollrummet agerar utan att informera besättningen”, står det i dagböckerna.
En annan astronaut har bland annat beskrivit känslan av isolering: ”Jag var förbluffad över hur mycket jag hade underskattat ansträngningen med att leva avskuren från världen i en annan miljö.”
Än så länge är den längsta perioden en människa befunnit sig i rymden 14 månader. Med dagens teknik kommer en resa till Mars att ta minst 2,5 år. Frågan är vilka nya sociala och psykologiska problem som då kommer att torna upp sig – och går det ens att förutse genom studier på jorden och i dess omloppsbana?
Jessica Meir har tagit på sig en blå jumpsuit, som pryds med hennes namnskylt och NASA:s tygmärke. Hon stegar in i ytterligare en av de modeller som finns på Johnson Space Center, den modul som är en kopia av den japanska delen av ISS.
Utrymmet är inte stort. På ISS ska hon leva med fem andra, på drygt 65 kubikmeter per person. Att komma överens och utföra alla de uppgifter som de är där för att göra kan vara en utmaning när man umgås tätt dygnet runt. Jessica Meir berättar att de ofta pratar om ”expeditionsfärdigheter” under utbildningen, vilket handlar om hur väl du går ihop med andra.
– Tänk på vem du skulle vilja åka och campa med. Åker du med någon som inte kan ta hand om sig själv, som inte bidrar eller hjälper till – då blir det svårt. Alla har styrkor och svagheter och det är viktigt att förstå hur man bäst kan jobba med andra i alla situationer.
Astronauterna testas i miljöer som efterliknar förhållandena på rymdstationen och andra planeter så långt det går. Det kan handla om att befinna sig i långa perioder under vatten, vandra i ökenmiljöer, eller att astronauter hålls instängda i 45 dagar och inte får ha kontakt med utsidan mer än via ett kontrollrum.
Jessica Meir har bland annat deltagit i ett grottuppdrag på Sardinien. Gruppen tillbringade sex dagar i en grotta med 25 kilometer långa förgreningar. På så sätt kunde deltagarna öva på att arbeta med sina sinnen i mörkret och tystnaden, förlita sig på varandra och kommunicera för att få en bättre förståelse för hur de fungerar i ett team.
– Det var en av de mest fantastiska upplevelserna i mitt liv. Jag var inte medveten om att det fanns en hel underjordiskt värld, som hämtad ur en Jules Verne-bok eller Sagan om ringen. Vi skojade om att vi kunde haft på oss rymddräkter och lurat folk om att vi åkt till en annan planet, säger hon.
Under dagarna i grottan arbetade teamet på samma sätt som om de skulle kartlägga och utforska nya territorium – likt hur de skulle agera vid en resa till Mars.
– Det är den typ av träning som är fysiskt och mentalt stressande. Om du utför uppgifter runt ett bord uppför sig alla så bra de kan och vet vad de bör säga. Men när du är stressad, trött och hungrig och lever tätt inpå de andra, kommer nya sidor fram hos alla. De träningsmöjligheterna är verkligen värdefulla, säger hon.
Sveriges första astronaut, Christer Fuglesang, har åkt till ISS två gånger, 2006 och 2009. Totalt har han tillbringat 26 dygn i rymden, medan Jessica Meir nu tränar för ett halvårs sammanhängande vistelse i rymden. Christer Fuglesang berättar att hans team vandrade långa sträckor i Utahs ökenlandskap för att öva på isolering och att samarbeta som ett lag.
– Psykologiska risker i rymden är något man pratar om både före och efter resan. Det är klart att alla påverkas av att vara isolerade i en grupp på det viset. Man skulle kunna likna det vid en långsegling där man är ute i flera veckor och också kan se förändringar av humör och gruppdynamik, säger Christer Fuglesang.
I sin bok 13 dygn i rymden efter 14 år på jorden: Dagbok från rymden (Bonnier 2007) beskriver han den mentala träningen inför rymdfärden. De fick föreläsningar om socialt beteende, men också praktiska yogaliknande avslappningsövningar som han tillämpat då och då sedan dess. ”Den enklaste är en andnings-övning. Man står upp, blundar och försöker slappna av. Sedan tar man djupa andetag: man drar in luft under två hjärtslag, sedan håller man andan under fyra hjärtslag. Så släpper man sakta ut luften och väntar två hjärtslag innan man tar ett nytt andetag”, skriver han
i boken.
Däremot anser inte Christer Fuglesang att man känner sig särskilt isolerad uppe på ISS, eftersom man får ha kontakt med familjen via videolänk. Att åka till månen framöver tror han inte kommer att vara mycket tuffare.
– Den stora psykologiska utmaningen är till Mars. Då finns ingen möjlighet att komma tillbaka lika snabbt. Man kommer inte ens se jorden, kanske bara som ljusprick, säger han.
50 år har gått sedan den första bemannade månlandningen. Nu vill NASA skicka astronauter till månen igen inom de närmsta åren, och till Mars innan 2030. Från den röda grannplaneten skulle kommunikations-fördröjningen bli drygt 25 minu-ter, vilket betyder att besättningen måste klara sig själv i större utsträckning.
Ingen människa har hittills upplevt jorden som en obetydlig prick på himlen. Eftersom astronauterna favoritsyssla i dag är att studera och fota jordens hav, skogar och berg, tror forskare att frånvaron av den upplevelsen kan resultera i ökad hemlängtan, depression och känslor av isolering. Enligt psykologen Kelley Slack är det en av de mest intressanta stötestenarna.
– Vad kommer att hända då, om de inte har den förbindelsen längre? Det är något som är omöjligt för oss att veta på förhand, säger hon.
Redan i dag finansierar NASA virtual reality-forsknings-projekt som man hoppas kan hjälpa astronauter i yttre rymden. Programmet innehåller virtuella världar där astronauter kan besöka konstgallerier, naturreservat, och miljöer som liknar ens hem. De skulle också kunna interagera med sina vänners avatarer. Kelley Slack säger att det finns idéer om virtuella fönster på rymdfarkosten som visar bilder av jorden. VR-tekniken skulle också kunna användas för rådgivning och psykoterapi.
– Utmaningen är att få det att fungera med den långa fördröjningen. Just nu tittar man på studier som involverar terapi som inte sker ansikte mot ansikte, utan med kommunikation via meddelanden på en sajt, säger hon.
Forskarna testar också teknik som spårar astronauter för att ge forskarna en uppfattning om hur folk rör sig i för-hållande till andra människor. På så sätt skulle man kunna se om en person isolerar sig från andra eller hur de förhåller sig till varandra socialt.
För att människor ska kunna färdas längre bort i vårt solsystem har NASA listat 233 luckor i forskningen som måste fyllas först för att minimera hälsoriskerna. Bland annat hur man ska kunna identifiera och behandla psykiatriska problem under ett uppdrag.
– Vi är inte redo att åka till Mars som det ser ut nu. Mycket forskning pågår, så vi är på god väg att stänga de luckorna tillräckligt mycket. Vi kan genomföra studier som ger oss bättre insikter om livet på långväga rymdresor, men vi kommer aldrig kunna åter-skapa förhållandena till hundra procent på jorden, säger Kelley Slack.
Jessica Meir tycker att det är ett väl optimistiskt mål att åka tillbaka till månen inom fem år, men hon tror att de kan göra det. Hon kan själv tänka sig att åka dit. Däremot tror hon inte att de kommer till Mars under hennes karriär.
– Det är spännande tider! Jag skulle definitivt åka till Mars om det gick att få tillbaka folk på ett säkert sätt. Men händer det inte under min tid som astronaut, så hoppas jag åtminstone att det sker under min livstid. Så att jag får chans att se det, säger hon.
Nu är det inte långt kvar till hennes uppskjutning från Kazakstan. Under tiden i rymden tror hon att hon kommer att sakna naturen allra mest. Att se, men att inte kunna uppleva landskapen, blir en utmaning.
– Tänk, du har inte ens en bris med frisk luft i ansiktet på flera månader. Det var något som jag även märkte när jag kom tillbaka från Antarktis och från grottorna: plötsligt upptäckte jag en lukt av liv och saker som växer. Känslan varade bara i några minuter. Jag tror det kan bli likadant att återvända från rymden.
Många astronauter som har sett jorden utifrån, som ett fragilt klot – utan gränser mellan länder, rapporterar om att de upplevt ökad andlighet, ett miljömässigt ansvar och fått insikter om mänsklighetens behov av sammanhållning. Jessica Meir säger att hon tänkt mycket på just det.
– För många gör det ett större avtryck än de kunnat ana. Jag är nyfiken på hur jag kommer att känna för den vyn – att se jorden för första gången från ovan – är något jag alltid har drömt om.
Emelie Svenssons reportage publicerades först i Modern Psykologi 7/2019: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
Gillade du den här artikeln? Stöd Modern Psykologis journalistik genom att swisha valfri summa till: 123 157 9937. Skriv ”MP Online” i meddelanderaden.