Reportern Magda Gads och fotografen Niclas Hammarströms reportage publicerades först i Modern Psykologi 2/2015.
Reportern Magda Gad tillbringade två månader i ebolaepidemins Liberia och såg de dödliga konsekvenserna av rädslans psykologi.
De anhörigas skrik skär så högt i den varma lördagsmorgonen att jag vill hålla för öronen. En kvinna vet inte var hon ska göra av sig själv. Hon kastar sig på marken utanför JFK-sjukhuset i huvudstaden Monrovia och vrålar:
– Hjälp henne! Hon behöver hjälp! Hjälp henne!
Rösten går sönder. Kvinnan börjar skaka okontrollerat. Hon är Christines syster. Resten av familjen springer runt med paniken rivande i kropparna, en man står som fastfrusen och bara stirrar.
Christine ligger i baksätet i familjens bil på sjukhusparkeringen. Magen vilar mot baksätets ryggstöd. Christine är gravid i nionde månaden. Hon har mått bra genom hela graviditeten. Men i morse när hon gick upp blev hon svag – hjärtat rusade, bröstkorgen krampade och hon började blöda näsblod.
Nu tas hon inte in på akuten. Akutingången ligger 50 meter från bilen. Personalen säger att de inte får – på grund av risken för ebola.
Systern ropar med trasig röst:
– Hon har inte ebola! Det är hjärtat!
Plötsligt blir det tyst och allt stannar upp. Det är för sent. Christine har dött.
Fram till januari 2015 hade 1,8 promille av Liberias befolkning haft eller misstänkts ha haft ebola. Av dessa är 0,7 promille bekräftade fall. Även om mörkertalet skulle vara dubbelt så stort innebär det att över 99 procent av befolkningen aldrig har haft ebola.
Många fler dör i malaria, diarrésjukdomar, luftvägs-infektioner. Men när man tappade kontrollen över vilka som var smittade av ebola och vilka de varit i kontakt med utlystes undantagstillstånd – skolor, sjukhus och landgränser stängdes, nattliga utegångsförbud utlystes, vägspärrar sattes upp – och alla sjuka och döda började behandlas som om de bar på ebola.
Ett begravningsteam rings till JFK-sjukhuset. De har många kroppar att hämta i dag – deras direktiv är att alla som dör ska begravas säkert, eftersom en majoritet som smittats av ebola blivit det vid just begravningar – och de drar stressat på sig de vita skyddskläderna. Christines mage sprutas med en hård stråle klorinlösning så att det stänker inne i baksätet. Hela kroppen och ansiktet och håret sprayas. När hon lyfts ner i liksäcken täcks magen snabbt över. Ingen kontrollerar om det fortfarande hörs hjärtslag därinifrån.
På kyrkogården, dit säcken med Christine och barnet legat och hoppat upp och ner på ett bilflak, väntar släkten och hålet i marken. I morse trodde familjen att de snart skulle få en ny medlem. Nu, några timmar senare, ska två begravas.
När teamet lyfter av Christine från flaket säger ledaren till familjen:
– Okej, ni får två minuter.
Två minuter för att be en bön. Två minuter för att säga adjö. Två minuter till en begravningsceremoni som enligt deras traditioner brukar planeras och pågå i dagar. Vad kan de göra på två minuter? De gör ingenting. Ingen gör någonting.
Christines tunga kropp sänks ner i hålet. Det skottas snabbt igen. Flera personer är så chockade att de får ledas bort från graven. En svimmar.
Kvar är en jordhög. Jag står och tittar på den, försöker förstå vad jag har sett. Det är i slutet av december 2014, ganska precis ett år sedan ebola-epidemin bröt ut i grannlandet Guinea, och jag har varit på plats i Liberia i snart två månader.
Ska jag dö nu? Ska jag dö ensam i ett isoleringsrum? Ska min kropp sprutas med klorin? Ska jag inte få hålla dem jag älskar i handen en sista gång innan jag begravs i en extratät liksäck?
Frågorna kom till mig i oktober, när jag låg vaken och funderade på om jag verkligen skulle åka till det ebola-drabbade Liberia. Bilderna i medierna skrämde mig. De vita ”rymddräkterna”. Internationella hjälparbetare som blev smittade och fick evakueras i specialplan. Larmen om att 1,4 miljoner människor kunde komma att insjukna i det som ”kan bli vår tids digerdöd”, som Svenska Dagbladet skrev.
Turister avbokade till och med resor till Kenya och Gambia, länder som inte haft ett enda ebolafall, och till Sydafrika, trots att Sydafrika ligger lika långt från Väst-afrika som Sydsverige gör, med ekonomisk nedgång på många afrikanska turistorter som följd.
I USA vägrade restauranger i Texas att servera liberianska invandrare. Två studenter från Rwanda, ett land som inte drabbats av ebola, fick inte komma till skolan. En nioårig flicka med liberianska rötter nös i sitt klassrum på Staten Island utanför New York och skickades hem, trots att hon aldrig besökt Liberia. Hennes mamma, Shoana Solomon, startade då kampanjen: ”Jag är liberian, inte ett virus.”
Lena Nilsson Schönesson, docent och psykolog som arbetat med hiv-positiva i 27 år och har forskat om konsekvenserna av att leva med hiv, såg hur diskrimineringen och stigmatiseringen av hiv-positiva nu upprepade sig, denna gång riktad mot personer som misstänks ha ebola.
– Människor vill hålla sig ifrån det som betraktas som dödliga sjukdomar. Det handlar mycket om rädsla, naturligtvis, samt bristande förståelse och kunskap. Det som är så tragiskt också är att man stigmatiserar hela individen, den som smittats blir bara sin sjukdom. Den blir hiv, den blir ebola, sa hon när jag ringde upp henne.
Hiv/aids-epidemin bröt ut på 1980-talet, med rädsla och stigmatisering av sjuka och panik som spreds via löpsedlarna som följd. Höll världen på att upprepa samma misstag igen?
Det fanns bara en sak att göra: Åka och se själv.
Jag gick en förberedande ebolakurs på Karolinska institutet och när jag, smittskyddsutbildad med väskorna fulla av skyddskläder och handsprit, landade en mörk kväll i Monrovia med den enda flighten som fortfarande gick till landet trodde jag att jag var förberedd på allt.
Jag var inte förberedd.
De ebolasjuka var inte alls synliga i vardagsbilden. Dem fick man anstränga sig för att träffa, genom att besöka ebolakliniker eller åka med ambulanser. Vid sidan av dessa verksamheter pågick vardagslivet som vanligt, med undantag för kravet på handtvätt, och ibland temperaturtagning, före besök i offentliga lokaler.
Ebola smittar inte heller om man skulle råka gå förbi någon som är sjuk. Viruset är inte luftburet, utan för det krävs utbyte av kroppsvätskor. Min rädsla sjönk sakta undan. Från att knappt ha vågat ta i någon eller något började jag leva mer normalt, med restaurangbesök, shopping på folktäta marknader och besök i privata hem.
Det jag inte förberett mig för var att möta dem som inte har ebola.
En av dem är Jefferson, 14 år, som förlorat sin mamma, pappa, mormor och fem syskon i ebola. När jag träffar honom i november pillar han på kanten av sina shorts och säger:
– Det vore bättre om jag också dog. Döden vore bättre för mig än det här livet.
Sedan familjen dog har Jefferson inte fått någon hjälp. En barnrättsorganisation känner till hans fall, men säger att deras hjälpprogram för barn som blivit föräldralösa under epidemin inte har hunnit genomföras ännu. Flera organisationer menar att de inte har kunnat arbeta normalt. Skolor, som de vanligtvis stöder, har varit stängda, och det har varit svårt att hitta fosterfamiljer till eboladrabbade barn, vilket är den lösning man föredrar framför barnhem.
Kvar är barnen som lämnats med inget och ingen. Vissa så unga som fem år gamla.
– Jag kan inte sova på nätterna. Jag är hungrig och tänker på mamma och pappa, säger Jefferson och torkar bort snoret med baksidan av handen.
Han vill bli fotbollsspelare. Förut träffade han alltid sina kompisar på fotbollsplanen men nu kan han inte gå dit längre. Ingen vill spela med honom. Och i grannskapet vill man inte veta av honom, folk pekar på honom och säger: ”Du är ebola.”
Jefferson tar fram fotografier på sina föräldrar, lägger dem i knät och tittar på dem länge. Sedan börjar han gråta och säger igen:
– Jag vill ge upp och dö. Det här livet är för hårt för mig.
När jag frågar psykolog Lena Nilsson Schönesson hur barn kan utestängas på det här sättet säger hon:
– Man ser inte de här föräldra-lösa barnen och deras behov längre, utan har förutfattade meningar om dem, att de är farliga och att man ska hålla sig ifrån dem. Det är kusligt vilken kraft det finns i stigmatisering, hur vi människor kan bete oss mot andra.
14-årige Jefferson bär inte på viruset och kan inte smitta någon. De flesta föräldralösa barnen har överlevt sjukdomen och är immuna.
Ground zero för ebolaepidemin i Liberia är byn Foya vid treriksröset, där de tre drabbade länderna Liberia, Sierra Leone och Guinea möts. Det ser ut som ett sagolandskap. Höga sockerrör står och vajar likt jättelika dammvippor bredvid mörkgröna palmskogar, ljusgröna risfält och röd jord.
Det var hit, till akuten på Foya Borma-sjukhuset, som Liberias första ebolapatient kom den 17 maj 2014. Personalen trodde att det var lassa-feber, en annan blödarfeber.
Sedan började folk dö.
En tidig söndagsmorgon när dimman ligger lågt över fälten träffar jag Joseph, 31 år, på kyrkogården i Foya. Det är en speciell kyrkogård. Här har världens mest smittsamma lik grävts ner.
Det står 2014 på alla kors.
Joseph rör sig mjukt och tyst över gravarna. Böjer sig ibland ner, läser på korsen, blir stående med blank blick.
När solen sträcker på sig bland de lätta molnen tar han med mig runt i den nyvända jorden och pekar:
– Här ligger min mamma. Här ligger min bror. Här ligger min syster. Här ligger min faster. Här ligger min andra bror. Här ligger min systers son som var ett och ett halvt år. Här ligger min brors son som var sex år. Här ligger min andra brors son som var åtta år. Här ligger min tredje bror. Här ligger hans son som var nio år …
Hans röst hörs allt mer avlägset inuti mitt huvud. Långt bort hör jag honom säga något som jag får lov att be honom upprepa:
– Jag grävde gravarna själv.
Han säger det igen, och så sjunker han ihop.
– Ingen ville hjälpa mig. Alla var så rädda. Till slut fick jag sälja min lilla affär för att kunna betala varje person som hjälpte mig gräva en grav fem dollar.
Nu är Joseph arbetslös och har alla släktens överlevande barn boende hos sig. Totalt 20 stycken.
– Jag fick en säck ris för två veckor sedan men den är slut. Jag har ringt och sagt att den är slut men ingen har hört av sig.
Ögonen hänger neråt.
– Alla står bara och tittar på mig när jag går fram och tillbaka på min gata på dagarna och nätterna när jag inte kan sova.
På Foya Borma-sjukhuset har fem hälsoarbetare dött i ebola och under epidemins värsta tid försökte folket i byn slå sönder hela sjukhuset. Det hade spridits ett rykte att det var personalen som dödade de intagna patienterna.
Liknande rykten har före-kommit runt om i landet. Ebolakliniker har anklagats för att förgifta sjuka med klorin, den amerikanska regeringen har anklagats för att vara de som tagit viruset till Västafrika, i syfte att göra forsknings-experiment, den liberianska regeringen har anklagats för att ha hittat på ebola, för att få mer biståndspengar till landet.
Ryktena om ebola, och rädslan för vad som händer inne på klinikerna, som det till och med hänt att sjuka i panik har flytt ifrån, har försvårat arbetet mot ebola. Att få besök av ett smittspårnings-, ambulans- eller begravningsteam är också väldigt stigmatiserande. Familjer som haft påhälsning av hälsoarbetare i vita skyddskläder har stängts ute från sin så viktiga granngemenskap, den institution som kompenserar för en svag stat som inte erbjuder några sociala skyddsnät. För att undvika stigmatisering vägrar fortfarande många att samarbeta med de olika hälsoteamen.
I Liberia är man inte heller van vid att ha kontakt med sjukvården, då det i princip inte har funnits någon fungerande sådan – före ebola fanns bara en fungerande ambulans i hela landet – och förtroendet för myndigheterna är mycket lågt.
Michael jobbar som hygiensköterska på en ebolaklinik i Tubmanburg i Bomi, västra Liberia. Han torkar svettdropparna ur pannan och säger trött:
– Folk här tror fortfarande att vi ger dem medicin som de dör av. Vi kan gå in och se patienter som bara blir svagare och svagare, och så hittar vi all medicin som vi gett dem under madrasserna.
Arbetet med att ta hand om ebolasjuka är påfrestande. Michael ser sjuka och döda varje dag och kan inte ge den vård han vill, den nära och lyssnande, på grund av de otympliga skyddskläderna, och han kan bara gå in till patienterna max en timme två, tre gånger om dagen. Det är hett i dräkten, han blir uttorkad och får ofta huvudvärk.
– Vi hade ett fall i förrgår … börjar han berätta med smärta i rösten.
Han blickar bort mot horisonten och fortsätter:
– En kvinna som vägrat komma in trots att vi försökt få hit henne flera gånger. När det blev akut och familjen förstod att de inte kunde hjälpa henne ringde de oss. Men hon dog när vi tog ut henne ur ambulansen.
Mitchell är ambulansförare i Monrovia. Hans kinder är mjuka, det löper som ett band av svarta prickar över dem.
– Jag tycker inte om det här jobbet, säger han på en gång när vi ses.
Sedan berättar han om de två kvinnorna. De finns inte längre. Men bilderna av dem finns kvar. De finns bakom Mitchells ögonlock.
– Jag tänker på dem på nätterna … och på dagarna när jag sitter i ambulansen och lutar mig bakåt och blundar. Då mår jag dåligt.
En kvinna var i 20-årsåldern. Han hämtade henne hemma. När han kom fram till den ebolaklinik han blivit anvisad till fick han nya order.
– De sa att jag skulle köra henne till en annan klinik. Jag sa till dem att jag inte trodde att hon skulle klara det …
Hon klarade det inte.
Mitchell lutar sig bakåt och blundar. Han sitter så ett tag innan han fortsätter berätta. Den andra kvinnan var i 40-årsåldern. Det gick inte att köra fort från hennes by. Det var en guppig lerväg. Det var en varm dag.
– Det tog för lång tid … Jag förstod att det tog för lång tid. Och det var alldeles för varmt…
När han kom fram till kliniken och öppnade ambulansdörrarna var kvinnan död.
Mitchell blev arbetslös när ebolan drabbade Liberia. Före-taget han jobbade på stängde igen. Många internationella företag har åkt hem, vägbyggen och fabriker har lämnats öde, flyglinjer har dragits in. Folket som redan var fattigt har nu blivit ännu fattigare och FN varnar nu för att en miljon västafrikaner kan hamna i svältnöd. Ungefär 22 000 misstänks ha smittats av ebola, i samtliga drabbade länder.
Som ambulansförare tjänar Mitchell 1 000 kronor i månaden. Han får inget psykosocialt stöd (före ebola fanns endast en psykiatriker i hela Liberia). Om han blir smittad kommer han inte att evakueras någonstans, till skillnad från de internationella hjälparbetarna.
Själv behövde jag teckna en dyr evakueringsförsäkring för att kunna resa till Liberia. På vissa redaktioner har man inte välkomnat medarbetare som varit i Västafrika under inkubationstiden, som är 21 dagar för ebola, trots att man inte smittar så länge man är symtomfri. Detta har gjort det kostsamt att skicka journalister till ebolaländerna, och det har även bedömts som riskabelt. Resultatet har blivit att de svenska dagstidningarna skickat journalister för kortare nedslag, och enbart till Liberia. Inom mediekåren har ebolabevakningen kritiserats för att vara undermålig.
I slutet av december rapporterade Aftonbladet från Monrovia. I ett tv-inslag sa man att ”det är inte över än” med hänvisning till det stora antalet kroppar som samma vecka hämtats av begravningsteamen.
Statistiken från samma vecka säger att 46 kroppar hämtades – en av dessa hade dött i ebola.
Reportern Magda Gads och fotografen Niclas Hammarströms reportage publicerades först i Modern Psykologi 2/2015.
För sin rapportering om ebolan har Magda Gad nominerats till Sveriges tidskrifters pris Årets journalist. Läs motiveringen här.
