KRÖNIKA. Det bästa vi kan göra för klimatet är att sluta äta kött. Sluta flyga. Sluta åka bil. Sluta konsumera. Sluta skaffa barn.
Jag har själv tänkt i dessa sluta-banor, men känner samtidigt att det är en intellektuell återvändsgränd. Det blir inte mycket kvar om rättrådigheten får råda. Argumentet är att det inte är rätt att skaffa barn för att man därför belastar klimatet och planetens tillstånd. Att vi är för många människor och att det är klimatsmart att låta bli. Vi har flyttat perspektivet, skulden och bevisbördan till den enskilde från samhället. Det känns inte rätt. Vad är egentligen ett barn värt på klimatdebattens altare? Detta är min erfarenhet.
Av alla val har jag gjort är att skaffa barn det bästa. Det har skänkt mig glädje och engagemang. Att vara med om en förlossning är det mest storslagna jag upplevt. Att fostra barn har gjort att jag uppmärksammat det små ögonblickens magi. Det har fått mig att bli varse djupet i att vara människa. Det har också förankrat mig i samhället. Det gjorde att jag förstod och fick en praktisk erfarenhet av var alla skattepengar tar vägen. Det har givit mig erfarenheter som jag aldrig vill ha ogjorda. Det är små saker i vardagen med mina barn som gör att mitt liv fylls med mening.
Det finns inget bättre än att höra mina barn skratta. Då börjar jag alltid skratta. Då blir jag lycklig. När de är ledsna vill jag alltid (nästan) göra mitt bästa för att trösta dem. Barnen har lärt mig saker om mina tillkortakommanden. De har fått mig att inse att sniglar kan samlas ihop till ett ”snigeldagis”. Jag har insett att man måste få leka färdigt. För mig och många föräldrar jag har mött är erfarenheten av att uppfostra barn något som både väcker smärta och är en stor källa till mening och perspektiv på tillvaron.
Hur jag skulle fått dessa karaktärsdanande upplevelser om jag inte skaffade barn? Argumentet att vi skall rädda klimatet och sluta skaffa barn är helt enkelt inte rimligt. Vad är det för planet vi ska rädda om inte människan har en plats? Det vore en fattigare planet. En planet med tänkande människor är ett livets mirakel. Om ingen människa hör trädet falla i skogen, då är det en tråkigare och tristare skog. En planet som skapat förutsättningar för livet att uppstå, det är en planet vi måste värna. Det är vår förbannade plikt! Vi måste bygga en framtidsberättelse som bejakar att människor skaffar barn och samtidigt tar hand om vårt hem och naturliga miljö. Den planet vi alla kommer ifrån.
Jonas Mosskin är organisationspsykolog och skribent. Hans krönika publicerades först i Modern Psykologi 6/2019: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera