När författaren Tove Folkesson och hennes fru försökte få barn genom assisterad befruktning, började hon skriva på det som skulle bli Hennes ord (Albert Bonniers förlag) som en del av processen.
– Boken är en roman, men är helt klart mer själv-biografisk än mina tidigare. Huvudpersonen heter Tove och jag skrev för att själv skapa nyanser i det som heter assisterad befruktning. Det historielösa i den processen var lite skrämmande, tyckte jag. Ofta är sättet att beskriva det sterilt och kliniskt. Det kändes nästan ohanterligt att inte ha ett språk för det.
Hon tycker att företeelsen att skaffa barn, med graviditet och förlossning, är som en gråzon mellan folkvett, folktro och vetenskap. Processen med assisterad befruktning är väldigt intellektuell och medveten, men ändå oförutsägbar trots att allt är så schemalagt.
– Detta att behöva uppbåda hopp varje månad. Man hinner gå igenom en massa psykiska tillstånd, som förundran, eufori och total besvikelse. Skrivandet fick en viktig roll och blev ett sätt att vara i varje skeende och fokusera på nyanser i det.
Efter ett missfall slutar boken mitt i processen och det är också ett medvetet grepp, att inte det slutgiltiga resultatet, utan skeendet, ska få vara det viktiga.
Vad har du lärt dig?
– Att det är ett väldigt oexakt begrepp att vara ofrivilligt barnlös, och att det är viktigt att få låta det vara något mer nyanserat än ett ångesttillstånd. Att det liksom inte bara blir en kamp som resulterar i ett resultat – utan att alla toppar och dalar ska få kännas. Man överlämnar sig ju till något som är större än en själv. Det är det värsta jag
varit med om, men en otroligt ödmjukande erfarenhet.
Karin Skagerbergs artikel är hämtad ut Modern Psykologi 6/2019: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
Gillade du den här artikeln? Stöd Modern Psykologis journalistik genom att swisha valfri summa till: 123 157 9937. Skriv ”MP Online” i meddelanderaden.