Hur påverkas man av att den plats som definierat en som person går upp i rök?
Sommaren 2018 var speciell. För många av oss kommer den nog att stå ut som en magisk sommar med glassigt väder, varma bad, solkysst sorglöshet och tropiska nätter. För andra blev den en tragedi.
De människor för vilka skogarna i Hälsingland var hemma tyckte också att sommarvärmen var fantastisk – till en början. Men ovanlig. Man kunde plocka hjortron i lågskor. Det hade man inte kunnat göra tidigare. Hjortron växer på myrmark, så normalt sett måste man ha gummistövlar om man vill plocka hjortron. Var för sig är inte sådana ovanligheter någon fara, men ju längre sommaren gick, och ju torrare det blev i skogen, desto mer växte oron i magen på dem som förstod hur man tolkar den. De pratade med varandra om knastertorr mossa, och de upplevde hur en ödesmättad grundton växte fram i hettan. De förstod att någonstans, förr eller senare, skulle det börja brinna.
När det här skrivs är en stor del av skogarna som brann i somras fortfarande avspärrade för allmänheten. Det brann i trädens rötter, och i torven under den jord som stabiliserar träden. Det gör att även om kolsvarta stammar står kvar så finns det inga starka rotsystem som håller fast dem, så det räcker med att det blåser lite för att de ska börja falla.
Stora värden har försvunnit med lågorna. Ekonomiska, naturligtvis, men också mer svårkvantifierade, existentiella. Hur påverkar det egentligen en människa när de platser som format henne plötsligt försvinner? Det finns det faktiskt ett litet gäng som håller på att forska om.
Ett annat år, en annan plats, en annan skogsbrand. Vi flyttar oss till 2014, då ett enormt skogsområde i Västmanland stod i lågor. I ett sommarhus i Ystad satt Ingrid Sarlöv-Herlin och lyssnade på radion. Hon är till vardags professor i landskapsplanering på Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp. Och hon tänkte på hur oerhört dramatiskt det här måste upplevas av människorna som bor där när så mycket skog försvann.
Inte bara under tiden som det brann. Och inte bara under tiden strax efteråt. Hon tänkte inte bara på förlusten av kapital i form av skog, gårdar eller djur som tvingats stanna kvar i branden, och inte bara på försäkringsfrågor och sådant där som kommer senare. Hon tänkte också på allt efter allt det. På lång sikt. På att resten av livet behöva leva utan det som dittills hade varit en konstant, och som man dittills inte hade haft någon anledning att tro skulle bli något annat. Här skulle man faktiskt kunna undersöka vad landskap betyder för oss människor. När hon kom tillbaka till SLU och började prata med kolleger visade det sig att flera hade tänkt på samma sak. De drog ihop en tvärvetenskaplig forskargrupp med landskapsplanerare, samhällsvetare och psykologer i projektet Landskapet som gick upp i rök.
– Landskap är speciella. Du skapar dem i ditt medvetande, säger Ingrid Sarlöv-Herlin, när vi träffas i ett rum i Alnarps slott som tillhör SLU. Det är ett pampigt palats i renässansstil övervuxet av murgröna.
– Naturligtvis är landskap en fysisk miljö, en plats med mätbara värden. Men den är också den subjektiva upplevelsen som skapas av medvetandet. Föreställningen om landskapet är både individuell och kollektiv.
Hon pratar om att det inte bara var ett fysiskt landskap som försvann i somras, och inte bara ett annat som försvann i Västmanland fyra år tidigare, utan också tusentals mentala landskap som drabbades av bränderna.
Forskarna har samlat in material från boende i området som brann 2014 som de håller på att sammanställa, men materialet kommer att räcka för dem att forska på under många år framöver. Psykologiforskaren i gruppen, Igor Knez, undersöker bland annat vad som formar människors identitet i förhållande till platserna, och hur branden har påverkat deras välbefinnande.
Människorna de pratat med i brandområdet från 2014 mådde betydligt sämre efter branden. Den skapade dramatiska omvälvningar inom dem själva. En del av dem har bytt jobb eller på annat sätt ändrat inriktning på sitt liv efter händelsen. Det kan tyckas paradoxalt, men en av de saker som undersökningen hittills kommit fram till är att de människor som tidigare var mycket ute i skogen för att plocka bär, svamp eller jaga har haft lättare att hantera sorgen än de som inte gjorde det lika mycket. Bär- och svampplockarna kan inte bara minnas hur fint det var där innan, utan också återuppleva de positiva känslor de haft av platserna innan branden, och på så sätt aktivt återuppleva en del av sina mentala landskap, trots att det fysiska landskapet är borta.
Vi tänker på bränderna 2014 och 2018 som olyckliga katastrofer, isolerade i tid och rum. Men i själva verket borde vi se dem som exempel på ett större mönster. Medan våra nyheter rapporterade om våra skogsbränder rapporterades det i USA om Kaliforniens rekordstora bränder. I Japan handlade det om dödsfall i deras rekordhetta. Och i Kanada handlade nyheterna om all rök som blåste in från de omfattande skogsbränderna i Sibirien. Det heter global uppvärmning av en anledning. När vädret blir torrare och varmare kommer naturen också att brinna mer.
I allemansrättens sekulariserade Sverige har naturen kommit att fylla ett existentiellt behov hos många människor. I landskapet kan man konkret uppleva hur man blir bara en liten, liten del av ett större sammanhang.
Professor Glenn Albrecht, miljövetare och miljöfilosof verksam i Australien, som snart kommer och besöker den svenska forskargruppen, har intresserat sig för relationerna mellan människors känsloliv och de miljöer de vistas i. Han menar att trots att den relationen är så grundläggande i att forma vad en människa är, så har vi en väldigt torftig verktygslåda för att förstå den rent språkligt. Han har därför försökt lansera några nyord som beskriver när ens närmiljö förändras negativt i spåren av klimatförändringarna.
Ett av dem är ”solastalgi” och betyder, i korthet, upplevelsen av att känna hemlängtan när man redan är hemma. Det yttre landskapet efter en skogsbrand stämmer inte överens med ens inre bild av hur det ska vara där. De yttre geografiska koordinaterna är exakt desamma som förut, men i det inre landskapet är de helt försvunna. Det finns inte längre någon möjlighet att över huvud taget orientera sig.
Just nu har en del av dem som vistades i skogarna som brann i somras svårt att tänka på framtiden. Vi har pratat med några av dem som ärvt skogsmark, som har förts vidare från föräldrar till barn under många generationer. Där hade också de själva djupa rötter. Det var en konstant i deras tillvaro, en plats som hade föregått dem och skulle överleva dem, oavsett vad som nu hände i livet. Nu håller de på att bearbeta att allt ställdes på ända. De har redan format samarbetsgrupper för att gå vidare. Praktiskt i första hand, men det är oundvikligt att de också kommer in på det känslomässiga. Redan håller det på att formas nya gruppidentiteter bland de drabbade.
Och redan nu har livet trots allt börjat komma tillbaka till deras skogar. Till våren kommer det att slå till med full kraft. Det gjorde det i Västmanland i alla fall, våren efter branden. Ingrid Sarlöv-Herlin på Alnarps slott berättar om de vackra blommorna brandnäva och svedjenäva, som bara visar sig under våren efter en brand, och om hur några av dem som forskargruppen pratat med i Västmanland hade upplevt naturens återhämtning.
– De pratade om hur vackert det var, och hur snabbt det gick. Några av dem kände liksom wow! Det var väldigt viktigt för dem att de fick uppleva detta.
”Det är som ett sår i marken som aldrig läker”
Per Hammarlund, Ljusdal:
– Jag tror och hoppas att jag aldrig ska behöva uppleva en sådan här sommar igen. Ena dagen kände jag mig ledsen, andra dagen förbannad, tredje dagen uppgiven. Jag förlorade 30 procent av min skog till stormen Dagmar 2011. Och sen har jag skämtat med mina vänner om att då kommer väl resten att brinna upp så småningom också. Det var ett skämt tills det blev verklighet.
– Min familj har ägt den här skogen i fyra generationer om man räknar med mig, så det har varit en djup relation till platsen. Jag har känt ett lugn och en tillhörighet där. Det har varit en fast punkt i tillvaron. Jag har gått runt där och tittat efter djur och spår. Jag är intresserad av djur, hur de lever i sitt naturliga element, utan att de vet om mig. Ibland har jag gått ut med bössan och skjutit en skogsfågel, om det varit jaktsäsong. Eller så har jag bara låtit den flyga.
– Men jag började tappa lusten redan efter stormen för sju år sedan. Det var inte alls lika kul att åka dit längre. När det händer sådana här katastrofer så blir det som sår i marken som aldrig läker.
”Den här platsen har präglat mig”
Björn Brink, 72 år, Valla, Färila:
– Jag fick överta skogen efter min pappa och jag har känt mycket för den. Jag har tänkt på den som något som har varit vårt. Jag har jagat älg där och farsan jagade också. Jag följde med honom när han jagade redan på 1950-talet. I övre tonåren började jag jobba i den skogen. Jag körde ut timmer. Först med häst, senare med traktor. Den här platsen har så att säga präglat mig. Jag kan fortfarande känna dofterna från när jag körde ut timmer med häst. Jag har bilder kvar i huvudet av allt jag har gjort i skogen.
– Nu är det kolsvart där och ser förskräckligt ut. För en människa som gillar skog är det hemskt. Visst, jag förstår att livet kommer att komma tillbaka dit, men någon fin skog där kommer jag inte att hinna uppleva i mitt liv.
– Jag har inte gått i samtalsterapi eller liknande, men man kanske får lov att göra det. Ibland känns det riktigt illa. Jag har varit ganska deppig och har märkt att familjen har tröttnat lite på att jag bara pratar om brunnen skog. Det är en del av min egen bearbetning.
”Skogen är som ett band mellan generationer”
Helene Nordgren, Solna och Ljusdal:
– Jag upplever det som att jag har mina rötter där. Den här skogen är ett band mellan generationer, som en ursprungstanke. Det bästa sättet att må bra för mig är att vara där och röra på mig. Uppleva långsiktigheten, de återkommande cyklerna, kontinuiteten. Det finns en upplevelse i det som handlar om något större än oss själva, och det finns en särskild kraft i det.
– Nu känns det väldigt tragiskt att se hur det ser ut i den skogen. Det är som att man ser en film, med bara helt svarta träd. En helt ny verklighet. Man förknippar ju naturen med liv, men nu är allting dött, skadat, förstört. Det är hemskt att se. Jag har svårt att sätta ord på det, men … jag förstår inte riktigt meningen med det. Men det är väl så det är ibland i livet.
– Men just upplevelsen av kontinuitet och större tidsperspektiv tror jag har hjälpt mig att acceptera katastrofen. Brand är trots allt ett naturligt sätt för skogen att föryngras. Ur skogens perspektiv så är det här inte en katastrof. När livet återvänder kanske jag kommer att kunna se en mening med det som hände.
Bränderna sommaren 2018
Under juli drabbades Gävleborgs, Jämtlands och Dalarnas län av stora och svårsläckta skogsbränder. Flera byar fick utrymmas. Under sommaren var temperaturen på många håll väldigt hög under lång tid. Det förekom väldigt lite nederbörd i stora delar av landet. Brandrisken nådde tidvis rekordhöga nivåer på många håll.
Ett stort antal myndigheter, räddningspersonal och frivilliga arbetade intensivt under flera veckor för att få bränderna under kontroll. Sverige tog även hjälp av internationella resurser i form av brandflyg, helikoptrar och markpersonal.
I forskningsprojektet Landskapet som gick upp i rök ingår Igor Knez, Andrew Butler, Åsa Ode Sang, Ann Åkerskog, Elin Ångman och Ingrid Sarlöv-Herlin.
Stefan Westrin är frilansjournalist. Hans reportage publicerades först i Modern Psykologi 10/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
Gillade du den här artikeln? Stöd Modern Psykologis journalistik genom att swisha valfri summa till: 123 157 9937. Skriv ”MP Online” i meddelanderaden.