Så funkar psykologin bakom den internationell klimatrörelsen – som inspireras av Greta Thunberg.
”Om jag får barn och barnbarn kommer de kanske fråga mig om er. De kanske kommer att fråga varför ni inte gjorde något medan det fortfarande gick. Det vi gör i dag kommer att påverka mig hela mitt liv. Det vi inte gör i dag kan min generation inte reparera
i framtiden.”
Greta Thunberg viker inte med blicken när hon tittar ut över ett hav av åhörare på TedX Stockholm. Det ligger inte för henne. Hon tycker om fakta. Om det som är antingen eller, svart eller vitt. Och den ekologiska krisen är sådan, menar hon. Antingen gör vi något åt utsläppen nu. Eller också kommer Greta och hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn att leva med konsekvenserna.
Det är fascinerande när en enda människa plötsligt väcker en opinion. Den här gången en 15-åring som sätter sig med ett plakat framför riksdagen och inte tänker sluta demonstrera förrän Sverige lever upp till Parisavtalet från 2015.
Det var något som fattades. Ett tomrum som behövde fyllas. En röst att samlas kring. Och nu demonstrerar tio-tusentals ungdomar och ett antal vuxna i flera hundra städer runt klotet. Men vad har det med oss andra att göra?
Det blåser snålt på Mynt-torget i Gamla stan i Stockholm den här fredagsförmiddagen. I fonden kungliga slottet, till vänster Kanslihuset, rakt fram Riksdagshuset och där – bortom vattnet och Centralbron – ligger Stockholms stadshus. Greta är inte här just i dag, men det är Isabelle Axelsson och ett 15-tal andra ungdomar. I dag som alla andra fredagar.
– Vi skolkar inte. Vi strejkar!
Isabelle Axelsson berättar att det tog ett tag innan hon engagerade sig. Det var så mycket i skolan. Men till sist bestämde hon sig.
– Det här handlar inte bara om min framtid. Det är folk i hela världen som påverkas. Det är mitt ansvar. Det är allas ansvar.
Och så tittar hon på mig och säger, inte strängt, men uppfordrande:
– Det är orättvist att vi i vår generation har hamnat i den här situationen.
Två nya elever har anslutit sig till gänget som trotsat dagens oväder på Mynttorget. Förvånat säger de:
– Vi blev så motiverade när vi kom hit. Så många! Vi trodde att det bara skulle vara vi.
Isabelle Axelsson nickar.
– Vi är här varje fredag, säger hon. Bara att ansluta sig.
De två nya vill inte säga sina namn. Varken deras lärare eller föräldrar vet att de är här.
– Mina lärare är lite delade, säger Isabelle Axelsson, som går i gymnasiet. Vissa hotar med att rapportera ogiltig frånvaro och indraget studiebidrag, medan andra stöttar och ger mig uppgifter så att jag inte missar något.
Några andra, lite yngre, elever bekräftar. Deras lärare vet. De är helt för aktionen och bidrar genom att ge dem extralektioner vid sidan av.
En man kommer förbi med en stor påse kanelbullar. Och de frusna ungdomarna tar tacksamt emot.
– Det är så fin gemenskap här, säger en av nykomlingarna. Man kan tala med vem som helst. Jag tror att den där känslan av att höra ihop kan få oss att gå längre. Det är viktigt. Vi försöker ju rädda miljön.
En forskare som med spänning följer ungdomarna på Mynttorget är Maria Ojala, docent i psykologi vid Örebro universitet. I över tio år har hon forskat om ungdomar och klimatet. Hon tycker att hon kan se en förklaring till varför så många reagerade när Greta Thunberg helt resolut satte sig ner.
– Man skulle kunna säga att det har funnits en beredskap för en ny form av miljörörelse, säger Maria Ojala och använder ordet stand-by–medborgare.
Maria Ojalas och andras forskning visar att en tredjedel av barnen i Sverige från ganska tidig ålder oroar sig för klimatet. Deras medvetenhet beror bland annat på att miljökunskap numera är en del av läroplanen.
– Många har en mörk bild av framtiden. De ser framför sig hur jorden kommer att gå under. Däremot är det få unga som blir helt förlamade av insikterna. I stället har de skaffat sig olika strategier.
Vissa är problemfokuserade och tar reda på fakta. Hur är det med isarna som smälter, med bilarnas koldioxid-utsläpp? Och vad kan jag själv göra i min egen vardag?
– De har slutat äta kött, kanske blivit veganer och vägrat att bli skjutsade till skolan utan tar cykeln. Det handlar om en ganska stor grupp men det har inte varit ett kollektivt engagemang.
Andra använder det som Maria Ojala kallar för menings-fokuserad coping. De ser problemen, men fram-kallar hopp hos sig själva genom att också se möjligheterna: mänskligheten har klarat av svåra problem förr, tekniken går framåt. Genom att framkalla hopp kan de möta sin oro och också agera.
Och visst finns det också de som förnekar problemen. De bortser från allvaret, argumenterar för att problemet inte berör dem. Eller tar helt enkelt en klimatorospaus.
– Man orkar helt enkelt inte vara orolig jämt.
Som flickan som berättade för henne att det händer att hon tar en glass för att slippa tänka på klimatet.
– Men så tillade hon: ”Jag lägger förstås pappret i åter-vinningen.”
Vi har med andra ord under ganska lång tid haft en mängd inofficiella miljörörelser i Sverige, med en enda aktiv ung medlem. Är det här ett uttryck för en egocentrerad tid?
– Så kan det vara, säger Maria Ojala och refererar till Center on adolescence vid Stanford university. Centrets föreståndare, psykologiforskaren William Damon, varnar för vår tids självupptagenhet. En studie visar att 80 procent av de ungdomar som de frågat inte känner någon djupare mening. Och William Damon menar att det inte är så konstigt. Det är svårt att göra sig själv till ett meningsbärande projekt – det är lättare om man gör något för andra.
– Det finns en stark koppling mellan mening och välmående, och mellan mening och att bidra till något större, säger Maria Ojala. Det kanske inte har varit så inne de senaste åren. Greta Thunberg säger själv i intervjuer att hon mår mycket bättre sedan hon börjat strejka för klimatet.
Maria Ojala talar om att unga kan känna en meningsfokuserad tilltro när de ser andra som tar klimathotet på allvar. Både Greta Thunberg själv, de världsledare som lyssnar på henne och de tiotusentals andra unga som demonstrerar i hundratals städer. Engagemang skapar hopp, precis som de unga vid Mynttorget uttryckte det. Stand-by-medborgarna får helt enkelt syn på varandra.
Men någon ny global ungdoms–organisation tror inte Maria Ojala att vi kan se framför oss. De unga i hennes forskning är inte intresserade av vad det skulle innebära: administration, möten och kommande maktkamper.
Men hur ser de på de vuxna, som är orsaken till eländet?
– Redan 11-åringar har en väldigt cynisk syn på vuxenvärlden. De tycker inte att vi tar ansvar.
Eller som Greta Thunberg sa i en intervju: ”Eftersom våra ledare uppför sig som barn måste vi ta det ansvar de borde ha tagit för länge sedan.”
Det finns dock ett problem. När ungdom går över i vuxenliv så svalnar engagemanget, och det är precis det som Maria Ojala nu tänker forska om.
– Orsaken till att det går ner tror man är flera: de unga vuxna får mer att göra, de inser hur mycket som krävs bara för att sköta sitt eget vardagsliv, och klimatfrågan framstår som allt mer komplex när man får bättre kunskap om hur människor och samhällen fungerar.
Här finns kanske också en nyckel till de äldre generationernas relativa passivitet. Att det är svårt att omfamna komplexiteten utan att ge upp hoppet.
Ungdomarna huttrar, men säger att de kommer att stå kvar till klockan tre när fredagsstrejkerna officiellt är över. Strejkerna har nu spritt sig till 695 städer, enligt en av Greta Thunbergs följare på Twitter som försöker hålla jämna steg med utvecklingen.
Det förvånar inte Isabelle Axelsson, som trots att det är sista terminen på gymnasiet tänker fortsätta ta strejkledigt varje fredag.
– Vi kommer inte att sluta, säger hon. Vi kommer att vara kvar.
En längre version av Ann Lagerströms reportage finns i Modern Psykologi 4/2019, ute nu: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
Gillade du den här artikeln? Stöd Modern Psykologis journalistik genom att swisha valfri summa till: 123 157 9937. Skriv ”MP Online” i meddelanderaden.