Caroline Cederquists uppväxt kantades av övergrepp.
När Caroline Cederquists pappa dog insåg hon att hon ville skriva om sin uppväxt. Pappan drack, hyllade Hitler, var aggressiv och förgrep sig på henne. Mamman fokuserade bara på sina egna behov och på de män som efter uppbrottet med pappan avlöste varandra.
– Jag skrev boken för att jag hoppas att mina erfarenheter kan göra skillnad – och få människor att våga titta på och ifrågasätta destruktiva relationer, säger Caroline Cederquist.
Mest plats i Jag andas, alltså finns jag (Albert Bonniers förlag 2019) tar hennes relation till sin mamma, vars viktigaste mål i livet är att bli bekräftad av andra.
– Jag har ingen kontakt med min mamma nu, men jag bröt med henne väldigt sent. Det finns ett slags tabu kring mödrar – det är mer accepterat att inte ha en relation till sin pappa. Men till slut vågade jag bryta med henne, på samma sätt som jag många år tidigare hade brutit med de destruktiva mönstren jag ärvt. När jag var ung ville jag, precis som hon, ha mäns blickar på mig. Annars var det som om jag inte fanns. Jag ville att någon skulle ta hand om mig och hamnade i destruktiva relationer på grund av det. Jag utsattes för fysisk och psykisk misshandel och övergrepp.
Caroline Cederquist insåg att hon höll på att bli som sin mamma. Det skrämde henne och hon lyckades bryta mönstret, bland annat med hjälp av en terapeut.
Vad har du lärt dig?
– Att skulden inte är min. Länge kände jag att det var mitt fel att pappa tog på mig och att mamma var elak, men nu kan jag se att jag ju var den utsatta. Att inte förneka att jag var ett offer då, sam-tidigt som jag som vuxen tar ansvar för mitt liv och mina handlingar är ett pågående arbete.
Karin Skagerbergs artikel är hämtad ur Modern Psykologi 5/2019 som kommer ut den 5 juni: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
Gillade du den här artikeln? Stöd Modern Psykologis journalistik genom att swisha valfri summa till: 123 157 9937. Skriv ”MP Online” i meddelanderaden.