En längre version av Pontus Waslings artikel finns i Modern Psykologi 7/2015.
Första gången jag träffade min patient E berättade hon för mig om något som hände en ljus sommarkväll när hon var 13 år. Hon låg i sin säng och när hon vände blicken åt sidan såg hon hur en liten flicka satt på sängkanten med ansiktet bortvänt.
Flickan hade vita kläder och blont hår som hängde ner över axlarna. Hon satt helt stilla och gnolade tyst på en sorglig visa på ett främmande språk. Efter en stund var flickan spårlöst borta, men en kväll några dagar senare kom hon tillbaka och satt då på kortändan av sängen. Hon nynnade på samma melodi och trots att hon satt långt borta strök hon min patient stilla över håret. Plötsligt vände sig flickan snabbt om, drog E hårt i håret och skrek gällt i hennes öra så att hon vaknade upp. Flickan var borta igen, men efter ytterligare någon dag hände det något igen. E hörde den sorgliga sången, men flickan syntes inte i rummet. I stället såg hon en mörk gestalt utan ansikte som stegade fram mot henne i sängen. Vålnaden tog tag i benen på E och lyfte upp henne med våldsam kraft. Han bar iväg henne mot det öppna fönstret som stod på glänt och försökte om och om igen att trycka ut henne med våldsam kraft. Efter en stund vaknade E, skräckslagen och ensam i rummet. När hon tänker tillbaka på händelserna kan hon minnas alla detaljer och hur verkliga de kändes, trots att det gått fem år sedan det hände.
Den medicinska tidskriften Journal of Ophthalmology skriver om ögonsjukdomar och är knappast känd för sina spökhistorier. Men i en artikel från 1921 beskrivs en märklig historia, som utspelade sig i ett tyst och övergivet hus där en familj nyss flyttat in. Redan efter några dagar kände familjen hur de blev nedstämda och kraftlösa. Barnen miste aptiten och blev allt blekare.
Det började också hända underliga saker i huset. De hörde fotsteg på övervåningen när ingen kunde ha funnits där. Telefonen ringde ibland mitt i natten, utan att någon svarade när de lyfte på luren. Vid ett tillfälle hörde maken brandkåren köra förbi med tjutande sirener, men när han tittade ut var det helt tomt på gatan. De kunde höra dånet av kastruller och köksredskap som slängdes på golvet, men på helt andra ställen än i köket och när ingen var där. De hörde hur möbler staplades upp mot dörren och ljudet av klirrande porslin som flyttades runt. Oförklarliga tunga suckar och långdragna klagande läten hördes då och då från olika delar av huset.
Vid några tillfällen såg frun en märklig, mörkhårig kvinna klädd i svart framför sig. Efter en kort stund märkte hon hur figuren upplöstes och förvandlades till hennes egen spegelbild. Hon förstod att det var sig själv hon hade sett, trots att hon varit klädd i en ljus klänning. Andra personer kunde också dyka upp, som det par som plötsligt satt på sängkanten en natt. Kvinnan hade fina ansiktsdrag, var mörk, smal och bar en bredbrättad hatt. Mannen var äldre, renrakad och lätt skallig. De två gestalterna upplöstes och försvann efter en stund från sovrummet.
Att se och höra underliga saker hade en naturlig förklaring för både min patient och den nyinflyttade familjen. E hade insjuknat i den neurologiska sömnsjukdomen narkolepsi. Hon fick den efter en vaccination mot svininfluensan 2009 och har sedan dess en rubbad nattsömn. Det gör att hon ofta somnar in i drömsömn och drömmer trots att hon fortfarande är vaken. Därför kan E se, höra och känna saker i rummet som inte finns där i verkligheten. Hon får med andra ord hallucinationer.
Orsaken till att det gamla huset blev hemsökt var en läckande gaspanna. I stället för att kolmonoxiden försvann genom skorstenen läckte den ut i rummen. Den långsamma förgiftningen gav hallucinationer och efter att familjen flyttade från huset såg de aldrig mer några syner.
Hallucinationer kan uppstå på flera olika sätt. En orsak är att man får färre sinnesintryck, som när ett sinnesorgan skadas. Människor som blivit blinda eller döva kan därför få syn- och hörselhallucinationer. I experiment på 1950- och 60-talen gjordes flera studier där försökspersoner fick klä sig i mjuka kläder och mörka glasögon, vistas i rum som var ljudisolerade eller flyta i en tank med varmt vatten. När de isolerats från sinnesintryck började streck, färger och fantasifulla mönster synas inom bara någon timme. Efter någon dag i total avskildhet, med korta pauser bara för måltider och toalettbesök, trädde syner av människor och sammansatta scenerier fram i tomrummet. Ensamseglare och ökenvandrare kan efter flera veckor med samma enformiga sinnesintryck börja se öar, båtar, oaser och andra hägringar som inte finns i verkligheten.
Förklaringen är att hjärnan har en spontan aktivitet som vanligtvis trycks ned av sinnesintryck. När dessa försvinner får hjärnan fritt spelrum att själv konstruera varseblivningar och då uppstår hallucinationer. Hallucinogena droger som LSD och meskalin ökar spontanaktiviteten och kan ge liknande effekter. Det finns också en rad sjukdomar där nervceller skadas och skrumpnar och där hallucinationer är vanliga. I studier kan man se att skador i synbarken och närliggande områden vid dessa sjukdomar leder till att patienterna ser saker som egentligen inte finns. Så är det vid Parkinsons sjukdom, schizofreni och Alzheimers sjukdom. När det finns en skada i sinnesorganet eller hjärnbarken finns det goda förutsättningar för att overkliga syner ska uppstå ur intet. Det stämmer också bra med de undersökningar som visar att människor som syn- och hörselhallucinerar samtidigt har en aktivitet i syn- eller hörselbarken. För hjärnan är det ingen skillnad mellan en verklig varseblivning och en hallucination.
Hallucinationerna uppstår ofta i gränslandet mellan vakenhet och sömn, då man dessutom kan bli tillfälligt förlamad. Samtidigt som det varken går att röra armar eller ben kommer ett tryck över bröstet, ibland så hårt att det känns som om någon trycker ned en med all kraft eller att någon sitter på bröstet så att man tappar andan. Fenomenet, som kallas sömnparalys, är känt i alla delar av världen och det finns många olika beskrivningar av vad som händer. I svensk folktro har förklaringen varit att man blivit riden av maran, ett övernaturligt kvinnligt väsen som sätter sig på bröstkorgen. Känslan är obehaglig, men det finns en naturlig förklaring till varför vi under nätterna inte kan röra en muskel. Under REM-sömnens drömmar vore det farligt om vi skulle vara utagerande och röra på oss. Därför är alla muskler utom de för andning och ögonrörelser helt förlamade under en period på tio minuter, fyra till fem gånger per natt. Vid narkolepsi och även hos helt friska personer kan sömnen ibland inledas med drömmar i REM-sömn och i detta halvvakna tillstånd kan skrämmande hallucinationer uppträda.
Hjärnan har en sällsam förmåga att framställa skräckhistorier. Ibland är hallucinationerna harmlösa och komiska, som den hamburgare en av mina narkolepsipatienter såg flyga runt i sitt sovrum en natt. Oftare hemsöks rummet där man sover av skrämmande varelser och väsen som överraskande väckts till liv.
Den andra typen av nattliga fasor är mardrömmarna. I studier kan man se att de är vanligast under lågstadieåren för att sedan bli mer sällsynta. Forskningen har numera en ganska samstämmig bild av varför vi har mardrömmar. Under detta plågsamma drömarbete kan vi bearbeta och hantera det vakna livets skrämmande hot och faror. Studier tyder på att det känslomässiga dröminnehållet från hjärnans djupare delar dämpas av pannlobens bearbetning, men eftersom den delen av hjärnan utvecklas sent kan mardrömmarna lättare släppas fria i den omogna hjärnan. Till skillnad från mardrömmarna vet vi fortfarande inte säkert varför hallucinationerna så ofta är skrämmande.
Pontus Wasling är hjärnforskare och läkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. En längre version av den här artikeln finns i Modern Psykologi 7/2015: Pappersutgåva | För skärm.
