Musiken tar form
När Camilla Lang hör musik ser hon tredimensionella strukturer för sitt inre. Hon kan vrida och vända på dem, gå in i dem och zooma in på detaljer. Ju mer komplex musik, desto mer avancerade strukturer.
– Det bara väller fram. Men jag har svårt att sätta ord på det, säger Camilla Lang, som är musikvetare och en skicklig pianist.
– Eftersom jag upplever musik så här finns det inte bara en tolkning av ett stycke. Jag kan gå in i strukturen, utforska den och växla perspektiv. Så det låter aldrig likadant när jag spelar samma stycke. Jag kan återvända gång på gång och det blir olika hela tiden.
Stycken av tonsättare som Beethoven och Palestrina spänner upp enorma rum i Camilla Langs inre, som väldiga katedraler fulla av oändliga detaljer. Mer lågmält intima verk, som Brittens kammarstycken, framkallar mindre strukturer, ”stugor”. Likväl är de precis lika fulla av detaljer, även om det kräver lite mer utforskning för att uppleva dem.
Camilla Lang ser inte hus när hon hör musik. Det understryker hon noga. Men hur ska man beskriva unika upplevelser som är abstrakta och som väldigt få människor får?
Att musik kan skapa en känsla av rymd upplever många. Men för Camilla Lang är den nyckeln till en väldig skattkammare. En gnistrande värld som få släpps in i.
Men nej, hon får inte förnimmelser av färg, utan just av geometriska former, sammansatta till komplexa strukturer. Mångfalden är ändlös, förbluffande och uppfyllande.
– Jag har alltid upplevt tredimensionella strukturer när jag hör musik. Men jag trodde det var så för alla. När jag såg Disneys film Fantasia så var det väldigt nära hur jag upplever musik, säger hon.
– När jag ser noter börjar musiken ögonblickligen ta form. Jag ser om det är liten struktur eller en stor, en mjuk eller en hård. Sedan kommer det ut i fingrarna.
Att ett sinnesintryck triggar andra sinnen kallas för synestesi. Vanligast är att man förknippar bokstäver och ord med olika färger. Människor med förmågan är sannolikt överrepresenterade bland konstnärer, musiker och andra kreativa yrken. Att musik kan ge upplevelser av färg är inte heller ovanligt. Enskilda toner, ackord eller instrument kan förknippas med en viss kulör. En del ser musik flöda fram i en ström. Men de komplexa strukturer som Camilla Lang upplever är sällsynta.
Det finns inte särskilt mycket svensk forskning om synestesi. Det är inget funktionshinder, utan en förstärkning av sinnena – därför söker sig synesteter inte till vården. Men neurologen och minnesforskaren Pontus Wasling har i stället sökt upp dem.
– Har man visuella synestesier underlättar det för minnet – man misstänker att skilda delar i hjärnan är hopkopplade så att aktivitet i en del av hjärnan aktiverar en annan. Drogen LSD ger liknande upplevelser – det avtäcker någon funktion, häver någon spärr. Men i vanliga synestesier är det nog andra mekanismer – det finns ofta en genetisk komponent. Så jag tror inte att alla har en icke uppväckt synestesi inom sig.
Han nämner Rickard Juhlin, världens främste champagneexpert. Smaker och dofter framkallar för honom figurer som han kan vrida och vända på. Han upplever även ljud, som ackord på en elgitarr eller slag på en bastrumma. Det ger honom ett fantastiskt doftminne.
Som musikvetare har Camilla Lang riktat in sig på ”uppförandepraxis i barockmusik”. Hon intresserar sig för hur musiken framfördes då, inte hur vi upplever den nu.
– Noterna är bara skelettet. När styckena uppfördes skulle man improvisera kring en stomme – de blev nya varje gång. Jag kan bli frustrerad att den är så ofullkomlig, som en byggnad som inte är möblerad.
Men dagens klassiskt skolade musiker saknar ofta förmågan att improvisera, beklagar hon. Inte heller hon kan fylla i det hon saknar. Däremot lever improvisationen inom framför allt folkmusik och jazz, framhåller hon.
– Jag skulle vilja höra folk- eller jazzmusiker spela barockmusik. Improvisationer förändrar formerna kring grundstrukturen. Även dissonanser är spännande, de tillför ännu en dimension. Nästan som kvantfysik, förklarar Camilla Lang. Toner krockar och strukturer glider in i varann i ett flöde och går inte att skilja från varandra.
– Jag tycker mycket om modern konstmusik. Den är mer konfliktfylld, bråkigare på ett positivt sätt. Tråkigare är när tonsättare framkallar liknande strukturer i alla sina verk, samma byggnad om och om igen. Mozart är mycket förutsägbar, säger Camilla Lang.
Någon musik som framkallar plågsamma upplevelser har hon inte hittat. På sin höjd blir det ointressant. Enda nackdelen är att musiken ibland kan dränkas i strukturen, men det vägs upp av alla de positiva upplevelserna och njutningen.
– Det är lite häftigt att ha sin egen hemliga värld. Jag tycker synd om dem som inte får de här enorma upplevelserna!
Mats Karlsson är frilansjournalist. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 8/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
Gillade du den här artikeln? Stöd Modern Psykologis journalistik genom att swisha valfri summa till: 123 157 9937. Skriv ”MP Online” i meddelanderaden.