UR ARKIVET – MODERN PSYKOLOGI 4/2011. Linus Thörnblad är en av världens bästa höjdhoppare, ett av Sveriges främsta medaljhopp i VM. Möt friidrottaren som hoppade in i väggen, och som tar hjälp av terapi för att ta sig tillbaka.
Det krävs fyra försök för att Linus Thörnblad ska förstå meningen i morgontidningen. Eller dagstidning är kanske en mer passande benämning, eftersom klockan har passerat lunch när Linus väl orkar gå upp ur sängen. Han läser meningen en gång till, men lägger sedan ifrån sig tidningen. Det är ingen idé, han orkar inte mer.
Linus är vaken fyra timmar den dagen, han stannar inne, har inte lust att träffa någon. Egentligen gör han väl mest ingenting, men efter fyra timmar är han totalt utmattad och går och lägger sig.
Några veckor senare ser Linus tillbaka på händelsen med tidningen. Det är först då han förstår vad som hände, att han faktiskt inte kunde läsa.
– Då visste jag att det var något som inte stod rätt till. Det tog tre veckor, sedan kopplade jag ihop saker och ting.
Ända sedan den försmädliga fjärdeplatsen i EM i Barcelona förra sommaren har höjdhopparen Linus Thörnblad varit trött, tom och utmattad. Först trodde han att det handlade om besvikelse, en normal reaktion efter en formtopp som inte ledde hela vägen fram. Men när han inte blev bättre efter ett par veckor började han söka hjälp.
– Jag var på virusutredning, som inte gav något resultat. Fick antibiotika, men det blev nästan bara värre, det var som om medicinen sög all energi ur mig. Jag kunde träna två dagar, för att sedan inte komma upp ur sängen under de tre följande. Jag åkte runt och träffade massor av läkare och gjorde alla tester två gånger, men fick ingen klarhet. Till slut var det någon som sa att ”du kanske borde prata med någon”.
Linus Thörnblad fick genom Sveriges olympiska kommitté tipset om en lämplig beteendevetare. Mental träning är sedan flera år tillbaka vardagsmat för många svenska friidrottare, men det här var något annat. Linus Thörnblad behövde inte hjälp med taktiken, han behövde hjälp att komma upp ur sängen.
I början av maj meddelade den svenske höjdhopparen att han tar time out – på grund av utbrändhet.
– Det tog ett tag innan jag kunde ta det till mig, innan jag accepterade att det var psykiskt och inte fysiskt, men till slut träffade jag den där beteendevetaren och sedan även en psykolog. För mig handlade det inte bara om att få tillbaka hoppningen, utan även att få tillbaka livet.
Linus Thörnblad föddes 1985 i Lund. Han var minst sagt ett aktivt barn, och mamma Susanne och pappa Claes satte Linus i fotbollsskola, hockeyskola och handbollsskola. Men att börja hoppa höjd fanns inte på kartan. Mamma försökte, tjatade och tjatade men fick inget gehör. Att talangen fanns där rådde det inget tvivel om, redan i fjärde klass fick Linus höra från idrottsläraren att han borde satsa på höjdhopp.
– Vi hoppade höjd två gånger om året och jag vann alltid. Det var kul, men jag hade ingen tanke på att börja med friidrott. Jag tyckte tvärtom att det verkade ganska töntigt.
När Linus hoppade 1,80 på en lokal tävling i åttan, fick mamma nog och mer eller mindre tvingade i väg honom till en friidrottsträning. Efter bara ett par träningar anmäldes han till en ny tävling.
– Jag kommer ihåg att jag cyklade direkt från en fotbollsmatch till den där tävlingen och hoppade i gympaskor och fotbollströja. Egentligen var jag helt slut efter matchen, men trots det tog jag 1,90. Då började jag förstå att det här kanske var något att satsa på trots allt.
Det var bara början, efter ett år fick Linus låna ett par spikskor av en träningskompis och flög över 2 meter på en tävling.
– Det var helt sjukt. Jag hade hållit på med fotboll sedan jag var sex år och inte ens fått så mycket som ett par strumpor för besväret. Sedan hoppar man lite höjd och då kommer det hem stora trunkar med sponsorkläder, det var en enorm egoboost. Jag visste att jag var tvungen att välja väg, och då blev det friidrotten.
Som 17-åring noterade han världsårsbästa med 2,19, och året därpå, när han tog 2,30, skrev han in sig på tio-i-topp-listan över världens bästa 18-åringar genom tiderna.
Friidrottssverige kippade efter andan. Aldrig tidigare hade man sett en sådan talang. En oslipad diamant som med lite hjälp kunde bli hur stor som helst. 18-årige Linus skickades ut i världen för att tävla med de stora, fick bidrag från Sveriges olympiska kommitté för att träna inför OS i Aten 2004 och lukrativa sponsorerbjudanden som innebar mer än bara spikskor.
Men i stället för att bli bättre blev Linus Thörnblad sämre.
– Jag har funderat på att lägga av en enda gång och det var när jag var 19. Jag tog studenten, men kunde inte fira som mina vänner eftersom jag helt plötsligt var elitidrottare. När kompisarna drog till Thailand för att festa, låg jag själv på ett hotellrum i någon håla i Polen och försökte förbereda mig för tävling. Jag kände mig så ensam. Jag var ju en fotbollskille som egentligen tyckte att friidrottstrikåer var det töntigaste som fanns. Jag trivdes inte alls.
Gick karriären lite för fort?
– Kanske så här i efterhand. Men när man är uppe i det tänker man ju inte så. Som 18-åring ville jag bara att det skulle gå snabbare och snabbare.
2004 nådde Linus 2,27 som bäst utomhus. Året därpå 2,26.
Vad var det som hände?
– Jag började tänka. Tidigare hade jag bara kunnat träna och så blev jag bättre. Nu var jag tvungen att göra något mer för att bli bättre. Jag började tänka en himla massa på hur jag skulle göra det, och då blev det bara sämre.
– Jag försökte bli en perfekt människa. Jag drack inte. När alla andra festade hela natten gick jag hem vid midnatt helt nykter. Jag åt inte godis, jag sov enligt schema. Jag försökte verkligen, men det passade inte mig. Jag blev bara sämre och sämre. Nu i efterhand så förstår jag ju att jag gjorde helt fel.
Linus Thörnblad lade ner inomhussäsongen 2005, tog kontakt med den mentale tränaren Mats Persson och bad om hjälp.
– Jag hade massor av tankar i huvudet, och jag behövde någon att bolla idéer med. Någon som lärde mig hur man skulle tänka. Mitt problem var att jag hade förstorat upp allt, hoppningen, framgången och problemen. Mats lärde mig att styra mina tankar.
Hur då?
– Inför en tävling brukade jag ligga på hotellrummet och gå igenom hoppen som jag skulle göra nästa dag. Hur det skulle kännas när jag klarade ett hopp, eller inte gjorde det. På väg ut till arenan tänkte jag samma sak. Och så fortsatte det genom uppvärmningen och inhoppningen. Sedan när det var dags för tävling hade jag redan hoppat 500 hopp mentalt och då var jag helt slut. Jag hade inget kvar att ge när det väl gällde.
Men hur undviker man att inte tänka på att hoppa, det är ju det man är där för att göra?
– Det gäller att tänka på detaljer i stället för helheten. Mats lärde mig att inte tänka på hoppet utan på små saker på vägen upp mot hoppet. Det kan handla om att få kurvan in mot ribban rätt, eller att slappna av i axlarna. Små saker, olika varje gång som tar bort fokus från hoppet och tävlingen.
– Höjdhopp är väldigt pressande. Det är ju inte så att du bara ska hoppa högt en gång och sedan är du klar. Du måste hela tiden stegra dig, inte spara på något. Det krävs otroligt mycket energi, både mentalt och fysiskt för att genomföra en tävling. Ibland önskar jag att jag hade satsat på längdhopp eller något annat lite enklare.
2006 var året då Linus Thörnblad växte upp och då tiden var mogen för honom att höja ribban igen. Linus flyttade till Malmö. Började tävla för Malmö allmänna idrottsförening och tränaren Stanislaw Szczyrba. För första gången fick Linus Thörnblad träna med killar som tycker att friidrottstrikåer ändå är ganska praktiska och som satsade lika mycket som han själv. Till varje träning hade han med sig små lappar från Mats med positiva saker att tänka på inför det aktuella prestationstillfället, och sakta men säkert började ribban höja sig. På sommaren hoppade Linus Thörnblad 2,34. Han tog VM-brons inomhus och slutade fyra på hemma-EM i Göteborg på samma höjd som silvermedaljören Tomás Janku och bronsmedaljören Stefan Holm.
Linus Thörnblad gick från att vara amatör till proffs mentalt, men trots det började friidrottssveriges oslipade diamant aldrig riktigt glänsa. Visserligen tog Linus det där VM-bronset inomhus 2006, och sedan även ett EM-silver 2007, men en medalj inomhus väger inte lika tungt som en utomhus, och i de riktigt stora mästerskapen lyckades aldrig Linus trots flera försök. I VM i Osaka 2007 blev han femtonde man. En småskadad Linus lyckades vinna kvalet, men hade inget kvar att ge i finalen. I OS i Peking 2008 rev han ut sig redan i kvalet, precis som i inomhus-EM året därpå. I VM i Berlin 2009 slutar han femma.
Inför EM i Barcelona 2010 bytte Linus tränare, från Stanislaw Szczyrba till den framgångsrike tränaren Yannick Tregaro och började pendla till Göteborg. Linus hoppades på en nytändning, men hamnade precis utanför pallen i Barcelona. När Linus i våras gick ut i medierna och meddelade att han lämnar sin tränare Yannick Tregaro och tar time out från friidrotten på grund av utbrändhet så ryckte de flesta på axlarna: Ja, den pojken har ju alltid varit svag mentalt, han har aldrig riktigt lyckats.
– Jag tycker att det är lite orättvist. Jag har fyra mästerskapsmedaljer. Jag har varit nere på botten och lyckats komma tillbaka, det är väl inte så dåligt?
Har mediernas bild av dig och folks förhoppningar stressat dig?
– Både och, om någon skriver något positivt om en så ger det ju energi. Men om någon skriver något negativt så tar det en massa energi. Det värsta är att det är en envägskommunikation, om någon skriver ”Linus Thörnblad borde lägga av”, så kan jag ju aldrig svara på det och på så sätt få tillbaka den energi som journalisten tagit från mig. Man får aldrig sista ordet.
– Jag har lärt mig att aldrig läsa vad som skrivs om mig precis inför mästerskap, men annars gör jag det. Jag kan liksom inte riktigt hålla mig.
Den här gången försöker Linus hitta tillbaka med hjälp av en psykolog och den nye tränaren Morgan Persson. Men för någon som alltid löst sina problem genom att träna är det svårt.
– Tidigare har träningen varit min flykt. Men den här gången kom jag inte ens upp ur sängen, så den vägen kunde jag inte ta. Det var svårt att acceptera till att börja med, jag kände så mycket frustration, men fick inte ut den. Till slut så insåg jag att det inte var mycket jag kunde göra åt saken. Under tre månader släppte jag allt – jag var inte ens ute och gick.
Sedan dess har det blivit bättre, men Linus drabbas fortfarande av bakslag.
– Jag har slutat sätta upp mål och insett att det får ta den tid det tar. Det går inte att stressa fram en lösning på det här. Psykologen och jag har försökt reda ut vad det egentligen bottnar i; det är det jag måste försöka komma fram till.
Vad tror du då?
– Det som utlöste det hela var nog först och främst att pendla till Göteborg. Jag trivdes aldrig med den lösningen, livet blev så splittrat. Jag behöver trygghet. Då började kroppen helt enkelt säga ifrån, jag vägrade att lyssna och då blev det som det blev. Sedan handlar det nog om glädjen, att försöka hitta tillbaka till den. De senaste åren har jag faktiskt inte haft så kul.
När hade du roligt senast?
– Det kanske låter konstigt, men det var faktiskt under EM i Barcelona. Även om många kanske ser den tävlingen som ett stort misslyckande så ser jag den som en av mina bästa.
– Före EM hade jag gått skadad ganska länge och inte riktigt hittat formen, och då bestämde Yannick och jag att vi skulle prova ett lite annorlunda upplägg av förlägret för att jag skulle hitta glädjen. Jag tog med mig en av mina bästa kompisar inom friidrotten, Jesper Fritz, som var skadad för tillfället, för att ha någon att hänga med. Vi hittade på en massa saker vid sidan av träningen. Vi spelade tennis, shoppade och åkte sådan där gummiring efter motorbåt. Ingen optimal uppladdning kanske, men den gjorde mig glad.
– När jag sedan vaknade på morgonen där i Barcelona så visste jag att jag skulle ta medalj. Det går inte att förklara, jag bara hade den känslan. Allt föll på plats. När det senare började spöregna precis innan tävlingen så brydde jag mig inte, jag var liksom odödlig. Men sedan kom bristningen i framsidan, och då var det förstås kört. Men känslan, den hade jag och det är den jag måste hitta tillbaka till.
Tycker du att du har mötts av förståelse sedan du gick ut med din utbrändhet?
– Nja, jag tror att folk inom idrottsvärlden har väldigt svårt att greppa det här. Problemet går ju inte att ta på, det handlar inte om någon bristning eller stukning och då får man ofta kommentaren ”men det är väl bara att hoppa”.
– Sedan jag berättade om mina problem har jag hört om en tjej som gått igenom något liknande, annars vet jag ingen som blivit deprimerad av sitt idrottande. Jag tror att det är lite tabu, man säger nog hellre att man är skadad än att man har psykiska problem. Vem vet vad som döljer sig bakom alla skador och avhopp.
Du säger att du bara har funderat på att sluta med friidrotten en endaste gång, varför inte nu?
– Om någon skulle säga att jag blir frisk bara jag lägger av med friidrotten så skulle jag lägga av direkt, men det finns inga garantier för det och då ser jag ingen anledning till att jag ska göra det. Jag vill ju till OS 2012. Och 2016. Jag vågar inte sätta upp mål för tillfället, men motivationen finns ju där, större än någonsin.
Hur mår du i dag?
– Det är mycket bättre än bara för några veckor sedan. Visserligen vaknade jag i dag först klockan 12 av att mobilen ringde, så tröttheten finns ju där, men jag kan ta promenader och jag försöker att träffa folk så mycket som möjligt och inte avskärma mig som tidigare.
Och träningen?
– Den går upp och ner. När jag var på träningsläger i Italien i början av maj kändes allt nästan som vanligt och jag kunde träna på bra. Men sedan väntade ett rejält bakslag när jag kom hem och jag kunde inte träna på flera dagar. Jag ser ju att det går väldigt mycket framåt, men det är en bit kvar innan jag är 110 procent. Innan jag är redo att ta en VM-medalj.
De första fem namnen på dem som ska representera Sverige i friidrotts-VM i Sydkorea i augusti är redan klara. De sista namnen presenteras den 13 augusti. Om Linus Thörnblad är en av dem återstår att se.
– Det finns inget som jag hellre vill. Jag längtar tillbaka till hoppet.
5 x Linus Thörnblad
Född: 3 juni 1985 i Lund.
Familj: mamma Susanne, pappa Claes, flickvännen Isabella.
Bor: i Malmö.
Klubb: MAI, tidigare IFK Lund.
Främsta meriter: Silver i inomhus-EM 2007, brons i inomhus-VM 2006. Junior-EM-brons 2003 och junior-EM-guld 2007.
FAKTA:
Från amatör till proffs i hjärnan. När en höjdhoppare visualiserar sitt hopp rekryteras motoriska regioner till skillnad från när höjdhoppsamatören visualiserar samma uppgift då i stället visuella regioner rekryteras. (Källa: Olsson och kollegor 2008)
Agnes Dunders artikel publicerades först i Modern Psykologi 4/2011: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
Gillade du den här artikeln? Stöd Modern Psykologis journalistik genom att swisha valfri summa till: 123 157 9937. Skriv ”MP Online” i meddelanderaden.