Utgångspunkten är densamma i Mats Söderlunds och Marcus Priftis böcker. Båda vill syna hur pojkar socialiseras in i vad författarna anser vara en destruktiv manlighetsnorm, samt diskutera vägar ut ur den. På ett efterlängtat sätt bjuder dessa böcker in en bred målgrupp till debatten om hur patriarkatet skapar problem för såväl män som kvinnor.
Mats Söderlunds Göra kärlek, från 2012, var en personlig uppgörelse med mansrollen och hur den påverkar förmågan att älska på riktigt. I uppföljaren som kommer nu, Göra män, är tonen lika poetisk och uppriktigt undrande när han diskuterar problematiska sidor av manligheten. Han tar upp alfahannen, varför män aldrig får vara offer och hur sårbarhet sker på bekostnad av den manliga gemenskapen. Att gråta tycks till exempel bara vara tillåtet för män i situationer där manligheten redan bevisats – i krig eller på fotbollsläktaren.
Medan Mats Söderlund uttrycker en önskan om att skicka James Bond och Batman i psykoterapi för att närma sig sina känslor, är Marcus Priftis något mer politisk i sin bok Det otäcka könet, där han sträcker sig från internatskolan Lundsbergs kamratuppfostran och våldtäkter till pappamånader och löneskillnader.
Båda författarna ger visserligen konkreta tips på hur man kan ta sig an/ur den mansrollens destruktiva sidor. Men framför allt rannsakar de sig själva. Som män och som pappor. När Mats Söderlund intervjuar sin tjugoettåriga son berör han det allra viktigaste – att vara en känslomässigt närvarande pappa, vilket enligt honom är det bästa sättet att verkligen påverka. Även detta är Marcus Priftis slutsats och mest innerliga tips: Var där för era barn, fäder!
En alltför vanlig manlig berättelse verkar nämligen handla om just den frånvarande pappan. Vad skapar denna (känslomässiga) övergivenhet för förutsättningar och förebilder för pojkar? Det är i och med böcker som dessa som vi kan närma oss den typen av frågor, tillsammans.
Karin Skagerberg recension publicerades först i Modern Psykologi 4/2015: Pappersutgåva | För skärm.