LEDARE. Det är lätt att romantisera den tid då man själv gick i skolan. Min skolgång sammanföll med 1980-talet, plus något år på varsin sida om decenniet. Pedagogiken minns jag som helt ok – inte ens mängdläran, som ofta brukar hånas som flummig, kan jag invända emot – och vissa lärare tänker jag i dag på med varm tacksamhet.
Däremot var det relativa betygssystemet helt uppåt väggarna. Betyget 1 var sämst och 5 bäst, och siffrorna skulle delas ut enligt en fast fördelning. Trots att fördelningen var tänkt att gälla nationellt inom årskullen, hände det att lärare, trots att du hade presterat på topp, gav dig en 4:a med argumentet att 5:orna var slut i din klass.
Men så är det väl med alla generationer – något har alltid varit åt fanders och något skimrar i backspegeln.
Som bonusförälder och förälder har jag nu följt ett par skolgångar hela vägen till studenten – och en relativt nyligen påbörjad. Jag har kunnat glädjas åt den entusiasm som många lärare lyckas odla hos sina elever. Men som många andra har jag oroats över sluttande Pisa-kurvor. Jag har även suckat över betygskriterier som inte ens lärarna förstår sig på, mer än att betygen tycks baseras på elevens sämsta prestationer i stället för de bästa.
Annons:
Inte minst har jag sekundärstressat över uppgifter i grundskolan med teoretiska anspråk på universitetsnivå. Snacka om att basera elevernas framgång på föräldrarnas akademiska kompetens! Det här har bland annat uppmärksammats i Katarina Gunnarssons hörvärda reportageserie i Sveriges Radio under våren. Där fick vi bland annat möta den professor i historiedidaktik som har lagt grunden till detta misslyckande – och som försökte att skylla haveriet på lärarna.
Samtidigt ser jag hur mycket som sker inom psykologin och neurovetenskapen som skulle kunna tillämpas i skolan. Då är det frustrerande att läsa om hur professorn i kognitiv neurovetenskap, Torkel Klingberg, resignerat kring möjligheten att låta psykologi, neurovetenskap och pedagogik mötas i klassrummet. Klingberg är intervjuad i Staffan Engs artikel i Modern Psykologi 7/2018. Artikeln försöker besvara frågan om varför det finns en sådan klyfta mellan pedagoger och didaktiker på ena sidan och psykologer och hjärnforskare på den andra. Akademiska skygglappar är illa nog, men nu handlar det faktiskt om årskull efter årskull av skolelever som fallit mellan forskarnas stolar. Tack och lov verkar ett närmande vara på gång, på sina håll. Det är inte en lektionstimme för tidigt!
Jonas Mattsson är chefredaktör för Modern Psykologi. En tidigare version av den här ledaren publicerades i Modern Psykologi 7/2018: : Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera