Karin Johannisson
Den sårade divan: Om psykets estetik (och om Agnes vonK, Sigrid H och Nelly S (Albert Bonniers förlag 2015)
I dag blev det klart att Karin Johannisson nominerats till Augustpriset för årets fackbok. Här är Modern Psykologis recension.
”Alternativa sätt att vara kvinna har alltid inneburit en risk”, fastslår idéhistorikern Karin Johannissons en bit in i Den sårade divan: Om psykets estetik (Albert Bonniers förlag 2015). ”För i samma ögonblick som hon överskrider den normativa kvinnligheten står alltid någon där (det kan vara hon själv) och ropar: Hon måste vara galen.”
Några som överskridit denna normativa kvinnlighet är bokens tre huvudpersoner Agnes von Krusenstjerna (1898–1940), konstnären Sigrid Hjertén (1884–1948) och poeten Nelly Sachs (1891–1970), tre generationskamrater som på olika sätt stångades mot sina inre demoner och mot sin omgivnings ramar. Dessa yttre ramar är något som Karin Johannisson ägnar sig ingående åt.
I Den sårade divans första del tecknar hon en fascinerande bild av 1920-talets gränsöverskridande avante garde-kretsar, där det experimenteras med sex och droger på ett sätt som får hippietidens excesser att blekna i jämförelse. Men det är en frigörelsetid på gott och på ont. ”Den nya kvinnan” spränger borgerlighetens familjeflickeideal, och skapar en androgyn gestalt som tar gaturummet i besittning och agerar som sexuellt subjekt på ett sätt som förebådar mycket av dagens hbtq-kultur. Samtidigt finns i tidens experimentanda en skuggsida, med drogmissbruk och barnprostituerade som hyrs in till dekadenta fester i innerstadsvåningar. 1930-talet innebär sedan början på den backlash som kulminerar i 1950-talets hemmafruideal.
Mot denna fond tecknar sig inte minst Agnes von Krusenstjernas sexuellt utagerande liv och frispråkiga författarskap. Hon får tidigt diagnosen hysteri och far in på och ut från Långbro och Beckomberga, ofta i samband med att hon avslutat bokmanuskript och på eget initiativ. Sättet som hon planerar sina inläggningar får till och med omgivningen att ifrågasätta om hon verkligen är sjuk.
Hennes hysteriutbrott följer också nära de dokumentationer som finns från Salpêtrière-sjukhuset i Paris, nästan som ett manus. Det är det här som Karin Johannisson kallar psykets estetik, och hon visar även på slående likheter mellan Agnes von Krusenstiernas sjukdomssymtom och Josef Bruers och Sigmund Freuds klassiska hysterifallberättelse om Anna O. Men betyder det faktum att ett sjukdomsförlopp mer eller mindre följer en given mall att det psykiska lidandet är fejk? Inte alls, tycks Karin Johannsson mena. Vad hon gör är snarare att fokusera på det aktörskap som är värt att lyfta fram i skildringen av psykisk sjukdom, vid sidan av till exempel de uttjatade offer- och medikaliseringsberättelserna.
Medan Agnes von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén båda dog på 1940-talet – den schizofrenidiagnostiserade Sigrid Hjertén efter en misslyckad lobotomi – så ligger fokus i skildringen av Nelly Sachs på 1960-talet, då hon under perioder var inlagd på grund av paranoida vanföreställningar. Trots att hon växte upp och var ung i 1920-talets Berlin levde hon ett återhållet familjeliv, fjärran från stadens experimenterande kittel. Hon led sedan tonåren av ätstörningar, men det är i Sverige, dit hon kom som flykting undan nazisterna, som hennes paranoida vanföreställningar blommar ut. Intressant nog skrev Nelly Sachs, som fick Nobelpriset 1966, några av sina mest hyllade dikter under perioder då hon låg inlagd.
Genom alla tre fallbeskrivningarna klingar frågan om psykisk sjukdom och kreativitet. I Karin Johannissons tre fall verkar kreativiteten helt klart hänga samman med den mentala öppenhet som i lagom dos kan generera stor konst, men i överflöd leder till ett mentalt sammanbrott.
– Jonas Mattsson
