Psykologen Anna Bennich vill sätta ensamhet på folkhälsokartan.
Jag flög en gång mellan Florens och München. Så himla mycket vacker, alldeles öde mark, och så plötsligt, en liten tät samling hus. Och så öde mark, höga berg och djupa dalar, och så en till samling hus. Små byar, orter. Och så ibland bara något enstaka hus en bit utanför, mitt i ödemarken. Och jag tänkte på hur vi ordnar oss, vi människor. I stora och små grupper. Såklart av många praktiska skäl. Men också av psykologiska, djupt mänskliga anledningar. Vårt behov av närhet, trygghet och gemenskap. Själva tillhörandet.
Det ser så mysigt ut, tänkte jag där uppe i luften, alla hustaken tätt intill varandra. Och så de där enstaka, ensamma husen utanför byarna. Så skönt ibland att komma iväg, bort ifrån sorl, brus, människor. Vila i tystnad. I stort sett alla människor har behov av ensamhet ibland. Att vara ensam kan vara väldigt återhämtande. Tid att reflektera och få sina spretiga tankar på plats lite. Uppleva en känsla av vilsamhet, ro. Det befriande i att inte ha ansvar för någon annan. Möjligheten att göra vad man vill.
Men ensamhet kan också vara skrämmande. Det kan väcka känslor av övergivenhet och otrygghet. Det kan skapa ångest, oro och nedstämdhet. Många trivs allra bäst när de har andra människor omkring sig, åtminstone i närheten. Med möjlighet att lyfta luren eller gå över till någon, om man behöver. De där ensamma husen, det är inte återhämtande att vistas i dem om de inte har minsta grusväg in till byn.
En del har ett socialt nätverk men är ändå utan positiva effekter av det. Alltså, de är omgivna av familj, kompisar, kolleger, bekanta, men de upplever att de saknar de djupare kontakterna. Det kan skapa en stark känsla av ensamhet att känna sig annorlunda, inte sedd eller inte förstådd. Det kan bero på att man själv av olika anledningar har svårt att vara öppen, att det finns ett behov av att hålla upp en fasad utåt. Kanske har viktiga andra som man vuxit upp med inte kunnat ge tillräckligt med bekräftelse på att man duger eller är älskad. Den fasad, eller det känslomässiga avstånd, man håller upp är ibland en alldeles begriplig strategi emot just bristen på kärlek. Om jag lärt mig att jag inte är viktig så riskerar jag ju att bli lämnad. Därför lämnar jag inte bort så mycket av mig själv till någon annan. Många gånger har man hjälp av terapi när det kommer till den här typen av ensamhet. Att förstå vad det är som triggar känslorna, hur jag kan hantera dem, hur jag kan förhålla mig till en kanske icke-bekräftande omvärld, och hur jag kan göra för att få till en förändring i nya relationer, det är fullt möjligt. Men många gånger svårt att göra på egen hand.
Annons:
Det som kanske ställer till det allra mest för människor är den ofrivilliga ensamheten. Att inte ha möjlighet att välja. Vi människor är flockdjur och strävar, i olika grad, efter att befinna oss i någon form av gemenskap med andra. Vi har biologiska system som är utvecklade för att vi ska överleva och de systemen reagerar snabbt och effektivt på hotsituationer. Enligt evolutionsteorierna är det förenat med hot att vara ensam. Förr, när vi levde bland fler fysiska hot, innebar det faktum att mista flocken inte sällan en säker död. Det var livsfarligt att bli ensam. Och våra biologiska system reagerar likadant i dag. Hotsystemet reagerar automatiskt på ensamhet, vi klarar oss inte så bra utan en flock. Så den stress och ångest som väcks då vi känner oss exkluderade och ensamma är en signal till oss – att genast leta upp ett socialt sammanhang som vi kan befinna oss i.
Var sjätte person i Sverige rapporterar att de inte har någon riktigt nära vän, och uppåt fyra procent uppger att de är socialt isolerade, enligt rapporter ifrån Statistiska centralbyrån. Många som blivit äldre känner stor ensamhet i sina egna boenden runt om i landet. Kanske har man förlorat både partner och vänner, har barn som bor en bit bort och har nog med sina egna liv. Det skapar ofta en stor reell ensamhet bland våra gamla.
När vi upplever ofrivillig ensamhet och isolering så har vi alltså ett kroniskt, lågintensivt stresspåslag igång – det puttrar på därinne i kroppen närmast konstant. Det ger till slut en hel del symtom. Ofrivilligt ensamma människor löper högre risk för hjärt-kärlsjukdomar, stroke, tidigare utveckling av demens och ökad smärtproblematik. Därtill kommer ofta psykologiska svårigheter som depression, ångest, starka känslor av skam, självförakt, missbruk av alkohol och andra substanser, och ökat aggressivt beteende. En ofta citerad forskningsgenomgång i den vetenskapliga tidskriften PLOS ONE från 2010 visar också att ofrivillig ensamhet har lika skadliga hälsoeffekter som rökning, och det är till och med farligare för hälsan än fetma och stillasittande.
Om man söker på ”hälsa och livsstil” på Vårdguiden så hamnar man förstås vid rubrikerna som spelar stor roll för vårt välbefinnande. Där finns information och råd kring kost, motion, alkohol, rökning, sömn och stress. Men ingenstans står det något om det sociala nätverkets vikt för vårt välbefinnande. Trots den gedigna forskning som finns tillgänglig i dag och som visar att det är ungefär lika viktigt för välbefinnandet som övriga områden. På flera av vårdcentralerna saknas också en mer systematisk screening för just ensamhet, till skillnad ifrån att ställa frågor om till exempel fysisk aktivitet och matvanor. Jag funderar på varför det ser ut så. En orsak kan vara den mer komplexa problematik det innebär. Någon som har problem med övervikt kan få enkla, konkreta tips: ”Dra ner på sockret. Gå en rask promenad varje kväll efter middagsdisken.” Men för någon som är ofrivilligt ensam, isolerad och ledsen, där riskerar de konkreta tipsen att bli hurtiga och i värsta fall förminskande. Vem ska trösta Knyttet? Kanske inte någon som har tjugo minuter till sitt förfogande och inte ens någon möjlighet att skriva remiss till en psykolog.
Anledningarna är såklart många till varför vi i vårt samhälle inte klarar av att ställa frågorna eller bättre fånga upp våra ensammaste medborgare. Vi är inte så tränade i att prata om det som väcker skam, skuld, sorgsenhet. Våra hjälpinstanser (dit vi först vänder oss, alltså vårdcentralerna) är många gånger inte rustade för att ta emot den så vanliga psykiska ohälsan. Om cirka en tredjedel av alla patienter i väntrummet kommer av psykologiska orsaker och det finns allmänläkare och sjuksköterskor men inte en enda psykolog, ja då är det lätt att räkna ut att behovet blir svårt att tillgodose. Vi har fantastisk personal i sjukvården, men alla kan inte göra allt och när det kommer till psykologisk utredning och behandling så haltar det fortfarande rejält på sina håll. Det finns exempel på vårdcentraler runt om i landet som har flera psykologer anställda och som kan avlasta såväl fullbokade läkare, långa väntetider som den psykiatriska öppenvården på ett tillfredsställande sätt. Men det är fortfarande några undantag som bekräftar regeln. Vi ligger efter. Och förändringen går fortfarande för långsamt.
4 steg från ensamheten
Det här kan du göra om du känner dig ensam och lider av det:
1) Många gånger kan man behöva professionell hjälp. Det kan då handla om att först ta itu med svårigheter man hamnat i som är kopplade till ensamheten, till exempel depression, social rädsla eller svårigheter att veta hur man etablerar och vidmakthåller relationer till andra.
2) Ofta behöver ensamma lite hjälp med att öka de sociala kontaktytorna. Hur kan man göra det? Till exempel anmäla sig till någon aktivitet, skaffa hund och gå dressyrkurser eller efterfråga sällskap vid hundpromenader, volontärarbeta (där man både kan hjälpa andra och träffa nya människor). Man behöver fundera på var det finns möjlighet att träffa nya människor, och röra sig åt de hållen.
3) Man kan behöva träna sig på att uppmärksamma skamkänslor och olika rädslor när det kommer till att ta kontakt med andra, och försöka utmana dem i små steg. Det är bra att börja med det som känns minst svårt, till exempel småprata lite med personalen i matvarubutiken. Nästa steg kan vara att våga fråga en kollega om sällskap en kort stund över en kopp kaffe, eller en granne om en promenad runt huset.
4) Man kan också söka på internet efter sajter som handlar om att träffas, hitta nya vänner, göra aktiviteter med andra singlar osv. Dessa sajter har ökat de senaste åren. Det finns även människor som anordnar nyårsfester och midsommarfiranden för ensamma personer som blivit välbesökta och populära.
7 saker att tänka på som medmänniska
Här är några tips till dig som befinner sig i närheten av någon som är ensam.
1) Att ta kontakt och fråga hur någon mår innebär inte att man plötsligt bär ansvar för den som är ensam – sina gränser kan man bestämma själv.
2) Det kan ibland räcka med att bara stanna och byta några ord.
3) Ring ett samtal till någon som du tror skulle bli glad, lägg en kvart i veckan på det. Alla har en kvart i veckan.
4) Fråga om någon som tycks vara ensam vill gå med på lunchen på jobbet.
5) Var inte rädd för att säga/göra något klumpigt, det är ofta bättre att säga något icke-genomtänkt än ingenting alls.
6) Ensamheten kan vara självvald och välbehövd – ställ frågan om du undrar.
7) Visa på olika typer av hjälporganisationer, hjälp till med länkar eller kontakt.
Här kan du få stöd och hjälp
Föreningen MIND
Jourhavande medmänniska
Hjälplinjen
Jourhavande präst
Anna Bennich är legitimerad psykolog, psykoterapeut och författare. Hennes artikel publicerades först i Modern Psykologi 6/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera