Forskaren Maja Essebo förklarar hur ideologi förvandlas till självklarhet.
Inför höstens val kan det passa bra med några ord om mytens roll i politiken. En myt, så som den används och studeras inom mytforskningen, är något vi tar för givet som legitimerar och guidar vardagligt handlande. Den är något vi känner är rätt så till den grad att vi inte ifrågasätter eller ens reflekterar över den. Inte ens när myten blir ifrågasatt av andra är vi redo att överge den. Vi vet ju att det är så här det är och, eftersom en myt måste delas med andra för att uppnå sin ställning, har vi många att dela vår vetskap med. Som sådan är myten grundad i subjektiv ideologi snarare än objektiva fakta.
En myt är inte av naturen falsk – sanning och myt är inte motsatser. Tvärtom är de mest framgångsrika och långlivade myterna ofta delvis sanna. Framför allt så spelar det ingen roll huruvida de är det eller inte eftersom det är övertygelsen i sig som avgör en myts framgång. Den franske författaren och forskaren Roland Barthes (1915–1980) var en av de mest aktiva mytteoretikerna. Han definierade myten som ett avpolitiserat språk. Avpolitiserat betyder inte opolitiskt, utan myter kan användas för högst politiska ändamål. Men de uppfattas inte som ideologi, utan som självklarheter – ’det är ju såhär det är, det vet vi ju’.
Låt mig ge ett exempel från då jag utforskade mytens roll i diskussionen om hållbar rörlighet i samhället. Då fokuserade jag på myten om framgång genom rörlighet, det vill säga antagandet att rörlighet är en grundförutsättning för samhällelig utveckling, främst ekonomisk – ’det vet vi ju’. Vägar, broar, järnvägar, tunnlar. Regionförstoring, nod-skapande, flexibilitet, arbetsmarknadsförstoring. Jag studerade ett EU-projekt i Malmö vars uppgift var att skapa hållbar urban rörlighet och fann att även i ett projekt vars uttryckliga syfte var att möjliggöra en hållbar omställning fick myten om tillväxt genom rörlighet ett förgivettaget företräde. Begränsning eller rent av en minskning av rörligheten var otänkbart.
Detta för oss till ytterligare ett av mytens beståndsdelar: rädsla för alternativet. Myten framställer sin sensmoral som den enda tänkbara. Alla andra alternativ leder till förfall, i detta fall ekonomisk stagnation: ’Det vet vi ju.’
Annons:
Myter återfinns i alla delar av samhället, men få områden är så genomsyrade av myter som den politiska. Myter, i sin egenskap av att kunna naturalisera ideologi, framställa alternativa vägar som farliga och få oss att ta saker för givna, är verktyg i arbetet med att få ut politiska budskap. Den nu verksamma italienska filosofen Chiara Bottici menar att den politiska myten är så central för hur vi förstår världen att vi inte kan förstå politiken utan att förstå myten. Till de mer extrema fallen hör Nazitysklands användning av termen Volk som la grunden till att den ariska rasens särställning kunde tas för given, något filosofen Ernst Cassirer (1874–1945) – en av de främsta utforskarna av den politiska myten – själv fick uppleva då han tvingades fly sitt hemland Tyskland efter nazisternas maktövertagande.
Men vi behöver inte gå till dessa extremer för att hitta myter i politiken, och Sverige är inget undantag. Här vill jag rikta uppmärksamheten på två av de oftast återkommande politiska myterna: myten om den andre och myten om en gyllene tidsålder. ’Den andre’ – ett behändigt samlingsnamn för alla som inte är ’vi’ – har många funktioner. Gruppskapande är inte i sig av ondo, eftersom det ger sammanhållning, outtalad förståelse, solidaritet och gemenskap. Men det lägger även grunden till oförståelse och avstånd. Som samhälle misslyckas vi ständigt: Miljonprogrammet gick inte riktigt som vi hade hoppats, den svenska skolan ifrågasätts, arbetslösheten är ett konstant huvudbry och vården står inför stora utmaningar. Och pengarna räcker aldrig, aldrig till. Reaktionen på dessa misslyckanden karaktäriseras ofta av skuldbeläggande snarare än av konstruktiva lärdomar.
I den dualistiska struktur myten bygger på finns det två grupper att skylla på: ’Vi och dem.’ Det är sällan vi som gjort fel. Som ett litet barn pekar vi desperat på flickan bredvid – det var inte jag, det var hon! Skuld är obehagligt. Erkänd skuld är politiskt självmord. ’De’ är givetvis inte en sammanhållen grupp, utan innefattar en stor mängd under-grupper, några mer troliga att beskyllas än andra. Det ska också tilläggas att för ’dem’ är vi ’dem’ – i frågan om myt är vi alla lika goda kålsupare.
Och, återigen, en myt är inte nödvändigtvis falsk. Mitt syfte är inte att påstå att det inte finns skuld eller att vi alltid bara har oss själva att skylla, utan att konstatera att myten ibland får oss att vara lite väl snabba med skuldbeläggandet, eftersom det passar in i det vi tar för givet – ’det vet vi ju’. Här kommer ett exempel på skapandet och förstärkandet av myten om den andre.
För inte så länge sedan publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel om migrationens skadliga inverkan på den svenska miljön. Artikelns grundargument var att det är bättre, ur ett miljöperspektiv, att människor stannar kvar i fattigare länder eftersom fattigare länder, över lag, har mindre ekologiska avtryck än rikare länder. Och eftersom vi vet hur stort utsläpp av växthusgaser vi har per person i Sverige kan vi med enkel matematik se hur migrationen skulle kunna mångdubbla våra utsläpp. Dessutom skulle den kräva värdefull åkermark för bostadsbyggande samt riskera vår turism, eftersom migranterna skulle påskynda förstörelsen av Sveriges natur. Argumenten grundar sig i klassisk neo-malthusianism, det vill säga oro för överbefolkning.
Återigen, jag påstår inte att de har fel – människor använder resurser – fler människor, mer resurser. Men att ta för givet att detta, eller rättare sagt ’de’, är problemet är i sig problematiskt. Givetvis från ett etiskt perspektiv där man är villig att låta dem leva i nöd eller rent av dö – vilket, enligt Thomas Malthus (1766–1834) själv, var en fullt rimlig befolkningsåtgärd – för att vi ska slippa riskera negativa effekter. Men det är dessutom högst problematiskt utifrån rent veten-skapliga aspekter, om man nu kan göra en sådan uppdelning, eftersom man glömmer det globala perspek-tiv som är grundbulten i håll-barhetsforskning (även om dessa människor inte kommer till Sverige så existerar de fortfarande och deras miljöpraktiker påverkar likväl oss).
Man bortser från att rikare länder ofta har bättre förutsättningar för att åstadkomma samhällsomställningar (alltså finns det ett argument för att det är bättre att ha fler människor ’här’ än ’där’), och man förutsätter att tidigare beteende avgör framtida beteende (vi kommer att göra exakt samma sak i morgon som vi gjorde i går så då är det bättre att inte fler beter sig som vi).
Det största problemet är dock det okritiska förgivettagandet att ’de’ är problemet, vilket riskerar att leda till protektionism och konflikt. Framför allt får det oss att tro att problemet blir löst genom att hålla ’dem’ borta, ett antagande som ger lugn i sinnet till priset av andras lidande och ytterligare fördröjningar av faktiskt förändringsarbete. Vi behöver inte hålla dem borta, vi behöver skärpa till oss själva. Och det gör förresten de med, så kanske är detta ett av de unika tillfällen där alla – oavsett var man bor – bör ingå i ett enda stort vi.
Myten om den andre har starka kopplingar till det andra av mina två exempel: myten om den gyllene tidsåldern.
Den gyllene tidsåldern är en tid och en plats karaktäriserade av välstånd, framgång och harmoni. Länder kan ha flera sådana tidsåldrar. För Sveriges del har vi det glada 1980-talet, det välståndsskapande 1950-talet och, ännu längre tillbaka, 1600-talets stormaktstid. Vi har dessutom den mer luddiga ’gamla goda tiden’ som behändigt nog inte behöver tidsbestämmas alls.
Formulan för att återskapa ett välmående samhälle är helt enkelt att hitta tillbaka till de värderingar och praktiker som gjorde landet så framgångsrikt då, samtidigt som att man avskaffar de demoraliserande, ekonomiskt förödande och samhällsskadliga element som tillkommit efteråt, och ofta lett till den gyllene tidsålderns fall. Hade vi teletubbies på 1950-talet? Nej, alltså måste de bort. Pepsi med limesmak? Automatiserade telefontjänster? Bort! Bort! Exemplen blir absurda, men byt ut teletubbies, limepepsi och automatiserade telefontjänster mot privatisering, invandring eller storskaligt jordbruk. Eller vad du nu än vill.
Myten om den gyllene tids-åldern är en uppmaning till att återgå till det gamla, det äkta. I politiken återfinns den ofta inom oppositionen, oavsett vem som sitter i opposition. Den framförs som kritik mot en eller annan åtgärd som införts av den sittande regeringen, med grundargumentet att det var bättre förr och att de – oppositionspartiet – står för återinförandet av gamla, hederliga värderingar. Hitta tillbaka till våra rötter, återfå samhällsandan, stoppa samhällsförvittringen. Att samlas kring denna myt kan vara konstruktivt – det kan skapa gemenskap och återuppliva fungerande praktiker – eller destruktivt – det kan stoppa förändring av princip snarare än av godo, samt utesluta praktiker, element och människor man ser som icke-tillhörande.
Vad gör vi då, om myter är något vi alla tillskriver oss själva och om de dessutom är immuna mot ifrågasättande utifrån? Vi bör själva ifrågasätta dem. Inte andras myter, våra egna. Inte konstant och inte alla myter. Det är mer självrannsakan än de flesta av oss orkar med, åtminstone jag själv. Men när vi ställs inför beslut som påverkar inte bara vårt välmående, våra behov, utan ett helt samhälles, då kan det vara dags att klura lite extra. Som ett politiskt val, till exempel. Klura lite extra på vad det är du tar för givet och vilka konsekvenser det får. Politiska partier kommer att överösa dig med saker de tar för givet och det är okej, det är deras jobb. Och ditt jobb, det är att klura.
Maja Essebo är mytforskare vid Lund university centre for sustainability science (LUCSUS). Hennes artikel om myter i politiken publicerades först i Modern Psykologi 6/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera