KRÖNIKA. I början av 1990–talet publicerades en spännande och oväntad studie. Marsha Linehan, psykologiprofessor från Seattle, USA , visade att kvinnor med borderline personlighetsstörning (numera oftast kallad emotionellt instabil personlighetsstörning) kunde ha nytta av en ny sorts psykoterapi.
Hon hade själv varit patient. Hennes mål när hon hade tillfrisknat och blivit psykolog var att skapa en behandling som kunde hjälpa personer som hade samma typ av svårigheter som hon hade brottats med. Hennes studie visade att hon hade lyckats, vilket överraskade många eftersom emotionellt instabila, som grupp, inte ansågs klara att gå i terapi.
Nu skulle hennes metod – den dialektiska beteendeterapin (DBT) – importeras till Sverige.
Vi som skulle arbeta med detta upptäckte till vår överraskning att metoden var mindfulness-baserad. Vi hade ingen aning om vad det betydde, men Marsha sa att vi skulle fatta så småningom, att det bara var att sätta igång. Så det gjorde vi.
En av målsättningarna inom DBT är att minska maktobalansen mellan patient och terapeut. Därför bestämde vi att våra modiga pilotpatienter som hade tackat ja till att vara med och utveckla metoden, och de lika modiga blivande terapeuterna, skulle lära oss tillsammans.
Utrustade med var sin manual satte vi igång. När vi hade gått igenom början av mindfulnessavsnittet och samlades igen frågade jag hur det hade gått.
Annons:
Det hade uppenbarligen varit svårt.
Terapeuterna skruvade på sig. En hade glömt sina böcker och anteckningar i badhuset så hon hade inte kunnat öva. En annan hade haft magsjuka barn, och hade inte heller hunnit göra något.
Då var det en patient som höjde rösten. Hon hade tränat, och kunde berätta vad som hade hänt, och hur det faktiskt redan hade hjälpt henne. En av de andra patienterna hängde på – hon hade också testat, läst i manualen, testat igen, och kommit på hur hon kunde göra.
Plötsligt var det patienterna som undervisade gruppen. Det var svårt att säga vem som blev mest överraskad.
Jag drog slutsatsen att de hade hittat något de verkligen hade nytta av, och att det var det som sporrade dem, trots att många levde i ett känslomässigt mycket utsatt läge. De som skrattade åt oss när vi sa att vi skulle bedriva psykoterapi med emotionella instabila hade fel.
Jag minns fortfarande upplevelsen av att något stort och viktigt hade hänt.
Och så var det ju.
Åsa Nilsonne är professor emeritus i medicinsk psykologi, psykiater, psykoterapeut och författare. Hennes krönika publicerades först i Modern Psykologi 3/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera