Ett fiasko. Så sammanfattar Thorsten Flinck sitt liv. Men bara på det privata planet. Å andra sidan är han mer yrkesmänniska än privatmänniska. Åtminstone enligt honom själv.
Jag har drömt en del inför vårt möte. Att intervjun ska ställas in i sista sekund. Att han ska resa sig upp och gå. Eller att jag ska bli stående med en enorm spritnota och utan citat i min anteckningsbok.
Vi har bokat tid på Kafé Vetekatten i Stockholm. Hemtrevligt. Stillsamt. Alkoholfritt. Perfekt. Tänker jag.
En halvtimme före intervjun får jag ett mejl om ändrade planer. Jag ringer upp Thorsten Flincks agent, får veta att Thorsten har fått ett anfall av torgskräck och inte kan ses inne i stan. Att vi måste ses i någons lägenhet i Aspudden i stället.
– Jag vet inte i vems, det är väl någon han känner, säger agenten, han är van.
Nu börjar det. Tänker jag.
Taxifärden dit är rafflande. Bromsarna är trasiga. Vi hör klickandet av chaufförens radband hela vägen till Aspudden. I trappuppgången funkar inte ljuset. Vi trevar oss fram.
Ja, nu börjar det.
– Thorsten, de har kommit nu! ropar den trevliga och tillmötesgående lägenhetsinnehavaren och visar in oss i ett minimalt tonårsrum med en säng, en skrivbordsstol och en pianopall.
Thorsten Flinck själv, instängd i badrummet, dröjer med att göra entré. Det enda som hörs är lägenhetsinnehavarens regelbundna knackningar på badrumsdörren, Thorstens höga röst (vad han säger är otydbart), och jag tänker att det inte blir något. Agenten och jag kallpratar. Om barn. Om jobbet. Om den vanliga världen, den som pågår utanför fönstren i Aspudden, i augusti 2016.
Efter en evighet, eller 20 minuter, hör vi badrumsdörren öppnas. Men, ingen Thorsten Flinck. Det känns lite som att sitta i publiken på en stor teatersalong och vänta på att huvudrollsinnehavaren ska göra entré. Men i stället för i en bekväm stol sitter den tvåhövdade publiken på en skrivbordsstol och på en sängkant.
Sen blir det åka av, som man säger. Thorsten Flinck kommer in. Trots torgskräcken låter han bli att ställa in. Vi kör. Om än i något annorlunda form.
– Nu är jag jobbig. Men kan vi dra ner rullgardinerna? Det är det första han säger, efter att artigt ha presenterat sig.
Så. Nu sitter vi här. I ett minimalt tonårsrum som dessutom är kolsvart. Tre personer: jag, Thorsten Flinck och hans agent. Thorsten väljer den lilla pianopallen, trots erbjudandet om skrivbordsstolen.
Annons:
I exakt ett år har han arbetat med att dra fram gamla minnen och har tillsammans med journalisten Håkan Lahger skrivit Thorsten Flinck: En självbiografi, som enligt förlagstexten handlar om ”teatergeniet, missbrukaren – och Ingmar Bergmans svek”.
– Det har varit jätteroligt och jättejobbigt. Vidrigt att vrida om gamla minnen på det här sättet, kommenterar han, med sin karaktäristiska teaterröst och tar en rejäl slurk sportdryck ur en gigantisk kanna.
Teaterrösten behåller han hela det tre timmar långa samtalet igenom. Det beror på att han är teatermänniskan Thorsten Flinck 24/7, förstår jag snart.
– Jag tog en överdos 1999. Sedan dess har jag med jämna mellanrum blivit ombedd att skriva om mitt liv.
Och det gör han med besked. De 380 sidorna är Extra allt. Och allt är definitivt inte smickrande. Tvärtom. Det är skitigt, smärtsamt, sorgligt, utlämnande, och – på sina ställen – dråpligt och komiskt.
– Jag gjorde det till en början för pengarna. Efter ett tag insåg jag att det var början på en spännande resa, konstaterar han enkelt, efter att först med emfas ha konstaterat att han avskyr att bli intervjuad.
Sedan ber han oss stänga fönstren, trots att det är kvavt. Han känner sig förföljd i dag, och då är det skönare att vara instängd i en lägenhet hos någon han litar på.
Intervjun fortsätter.
– Jag ville berätta om hur det var att från att ha varit på väg till Broadway och Amerika, på bara 14 dagar, hamna rätt ute på gatan efter att ha blivit sviken, slaktad, av Bergman.
Han återkommer till den här episoden flera gånger. Om hur han och ensemblen i mitten av 1990-talet spelat Misantropen under Ingmar Bergman på Dramaten för utsålda hus och blivit inbjudna att spela på BAM-theatre i Brooklyn, USA. Det är stort. Thorsten har hört antydningar om att han kommer att bli den nya John Malkovich, och det här är hans stora chans. I Sverige är han redan en av de största. Men, over there vet ingen vem han är. Ännu.
Efter den sista föreställningen, som Bergman själv valt att närvara vid, är förväntningarna enorma. Thorsten är rädd, för att inte säga skräckslagen. Det går rykten om att Bergman rest in eftersom han hört att föreställningen förändrats, och att han inte är glad över detta. Alls.
Efter föreställningen samlar Bergman hela ensemblen, tätt, ”som en enda jävla stor familj”. I nästa andetag ställer Ingmar Bergman in gästspelet i USA. På grund av Thorsten, som enligt Bergman, förstört hela föreställningen.
I över en halvtimme förklarar han hur värdelös Thorsten Flinck är, inför de övriga skådespelarna, men även efteråt, när han skickat iväg de andra, fortsätter förolämpningarna. Thorsten är både ”äcklig och vidrig”, ”värdelös”.
Exakt vad som hände sedan minns inte Thorsten Flinck, men två dagar efteråt vaknar han uppsvullen, med psoriasisartrit, en smärtsam reumatisk sjukdom som kan utlösas av svår stress. Thorsten Flinck får valium mot smärtorna. Trillar dit direkt. Under en period i sitt liv äter han, enligt egen utsago, 200 tabletter om dagen. En ofattbar mängd, som enligt expertisen skulle sänka en Belgian blue på ett par sekunder.
– På två veckor – från att ha varit på väg till Broadway till att bo i en cykelkällare. Fan vilken överlevare man är, säger han, och spänner ögonen i mig. Synen har vant sig vid mörkret, det känns inte längre kolmörkt här inne. Mer som ett mysigt halvdunkel. Men det är kvavt. Utanför, i den vanliga världen, augustikväll, här inne kvavt och instängt. Det bekommer inte Thorsten Flinck, som är på nu. Det märks inte att han ogillar intervjuer över huvud taget. Här inne, i ett tonårsrum i Aspudden, finns ett eget universum, Flincks universum, och vi fortsätter.
Thorsten berättar om hur han i hela sitt liv har sprungit ifrån sig själv och sina känslor. Om hur han till varje pris undvikit att stanna upp och känna efter.
Men, att ha arbetat med en så här självutlämnande bok i ett helt år, det måste väl ha väckt en del inom dig?
– Under arbetet med boken har jag djupdykt i mig själv. Men det har bara gått två månader sedan den blev färdig. Jag har inte landat än. Har inte känt efter, säger han, och ber oss rätta till rullgardinen, som släpper in en minimal gnutta ljus.
I boken berättar han om den Stora Thorsten Flinck, om teatergeniet som redan som barn fattade poängen med teater och skådespeleri. Om en person som brinner för en sak, senare för två. Först teatern. Sedan för droger. Ofta för båda sakerna samtidigt.
– Jag är yrket Thorsten Flinck. Inte privatpersonen. Mitt liv är inget annat än jobb. Privat är jag ett fiasko. På riktigt.
Två döttrar har han. Han har omgetts, nej fel, omges fortfarande, av människor som vill hjälpa. Som sträcker ut sina händer både en och två gånger för att dra upp honom ur skiten. I boken uttalar sig den ena efter den andra kända kulturpersonligheten om Thorsten Flincks förträfflighet. Inte sällan i imperfekt. Men också om hur hopplös han kan vara.
– De ska uttala sig om hur skicklig jag är. Det skulle bara fattas annat. Jag är en av de främsta i landet på teater. Jag är en av få som fortfarande har det i mig. Jag har utbildat mig i fyra år för det här, fattade direkt vad det handlar om, säger han bestämt.
Märkligt nog låter det inte det minsta skrytsamt. För här sitter han nu, i någon annans lägenhet, i svart linne, med otäcka blåmärken på armarna, drickandes sportdryck ur en gigantisk kanna, med torgskräck. Dagen innan har han gjort en hyllad spelning på kaféet Lasse i parken på Södermalm. Ytterligare ett par dagar tidigare har han mottagit Cornelispriset på en halv miljon kronor med motiveringen: ”En vildvuxen ros klädd i svart, en ensam röst med patina från gatan, den svenska teaterscenens enfant terrible”, som ”skapar stor dramatik från kung till Paria … En wilde-hjärna med ett hjärta av glas …” som …”alltid reser sig igen.”
De senaste dagarna har intresset för honom varit enormt, men frågan är om det inte alltid funnits ett intresse för Thorsten Flinck, åtminstone sedan han gick ut från Teaterhögskolan 1984. Under årens lopp har den ena märkliga Flinck-rubriken avlöst den andra och få är det som inte har någon uppfattning om honom.
Två år efter examen anställdes han på Dramaten. Han har gjort succé med en rad uppsättningar, både som regissör och som skådespelare. Mest uppmärksammad har han kanske varit för sina tolkningar av En handelsresandes död, Tre systrar, Fadren, Gertrud och Doktor Glas. Och även om han inte gillar film, har han lyckats delta i en rad filmer och tv-program genom åren. Han har varit med i Melodifestivalen, och han ger fortfarande, enligt många, helt magiska konserter.
Men privat beskriver han sig alltså som ett fiasko. Ensam, missbrukare, utan vänner, har misslyckats med sin kanske viktigaste roll, att vara pappa.
Någon regelbunden kontakt med sina två döttrar har han inte. Inte heller någon papparoll i traditionell mening. Har aldrig haft, kommer aldrig att ha. Döttrarna Félice och Happy Jankell, som han har tillsammans med journalisten Annika Jankell, har hunnit bli 24 och 22 år. Skådespelerskor båda två, och känslorna för döttrarna är påtagligt varma och innerliga.
Även om han aldrig varit en pappa att hålla i handen när åskan går. Långt därifrån. Men han är stolt över sina flickor.
Han berättar om hur ena dottern kom och frågade om han tyckte att hon skulle hålla på med teater, men att han inte ville ha in henne på den banan.
– Tjaa, svarade jag, ”alla vi människor som håller på med teater är lite ledsna, om inte annat blir vi det förr eller senare”. Då sa min dotter (här gör Thorsten ett kort uppehåll, ändrar rösten till en ljus flickröst): ”Men pappa, farbror Janne (Jan Malmsjö, red:s anmärkning), är väl inte ledsen.” (Ändrar rösten igen) ”Jo, farbror Janne är jätteledsen. Han skrattar ju så här: HA HA HA …” Thorsten skrattar ett ångestladdat skratt som ekar i det nu mycket syrefattiga rummet.
Nej, Thorsten Flinck har sett för mycket av teatervärlden för att önska att de egna döttrarna skulle hamna där. Ett starkt patriarkat, förklarar han, med få bra roller för kvinnor, och regissörer som utnyttjar skådespelerskornas drömmar om att få huvudrollen.
– Men nu är de båda skådespelerskor. Och de är bra! Det kan jag säga rent objektivt, säger han.
Thorsten säger att ”60– 70 procent av kåren är missbrukare”, men då bakom lyckta dörrar. Själv är han mer teatermänniska än människa. Har varit öppen med sitt missbruk.
Men, det har varit värt det, tycker han. Trots svår scenskräck. Trots tungt missbruk som tidvis drivit ut honom på gatan.
– Jag håller på med det här av nödvändighet. Jag har teatern i blodomloppet, men det är ett jävla krävande arbete. Det är det som är teaterns uppgift … Att riva fram ett offer.
Men om du fick välja om. Skulle du göra något annat då? Som inte kräver något offer?
– Nej! Ibland har jag koketterat med att jag skulle bli mordutredare. Eller präst. Tron är kraft för mig, även om jag inte tror på en gud. Jag skulle inte välja någon annan väg om jag fick välja om.
Skulle du inte önska att du levde ett mer vanligt liv? Med hem, familj?
– Jag tycker att jag är en jättevanlig människa, säger Thorsten, och spänner åter-igen ögonen i mig. Mina krav på tillvaron är inte stora. Att stanna upp och äta en glass i solskenet räcker för mig. Men jag har svår existentiell ångest.
Ord är inget för Thorsten, säger han. Visst har han försökt sig på terapi ett par gånger. Redan när han var liten skickades han till psykologen. Att han har adhd fick han veta i vuxen ålder.
– Men att någon ska lyssna på en för 3 000 spänn i timmen … Jag ogillar dravel. Skulle vilja testa kbt, där det inte är så mycket ältande.
Han säger att han är ensam. Att han känt sig ensam och utanför ända sedan han var mycket liten. I boken träder röster fram som säger tvärt om, att ensamheten alltid varit självvald, kanske till och med inbillad.
– Jag sitter ju inte medvetet och ljuger. Jag tror ju på riktigt att det är så, hävdar Thorsten Flinck, och berättar om ett tidigt minne där han hörde hur hans tvillingbror Rikard och hans mamma Karin diskuterade att skicka Thorsten till ett fosterhem.
I boken berättar person efter person om hur de försökt hjälpa dig och du skriver själv om hur människor i din närhet gjort stora uppoffringar för dig. Hur kan man då känna sig ensam?
– Jag hamnar ofta i konflikt med folk, förr eller senare. Samtidigt som jag är förbannat empatisk och lojal så är mitt liv ensamt. Det är inget mer än missbruk och arbete.
Han låter som om det vore för sent. Som om han med sina 55 år inte längre kan styra in livet på det spår han önskar att han hade levt.
Pratar om sig själv, nästan i termer av en föredetting. I bokens förord skriver han att han är en gammal man utan drömmar.
Men 55 år är väl ingen ålder?
– Jo, säger han bestämt. Trött nu. Jag kommer att leva max 15 år till. Sedan vill jag inte vara med längre.
Han ber om att få ta en kort paus, jag hör honom prata med lägenhetsinnehavaren om att vi har ett fantastiskt flow inne i rummet och förbereder mig för ytterligare tre timmars samtal.
Men så kommer han in, säger att han inte orkar mer och att vi måste avbryta. Nu. Tackar för en trevlig intervju. Säger att vi kan väl ses igen.
Utanför skiner solen. Det är fortfarande augusti i Stockholm och det känns som om jag bara varit på ett kort besök i någon annans värld. Flincks universum.
9 x Thorsten Flinck
Född: 17 april 1961 på Stockholms allmänna BB.
Bor: I hyrd stuga på Värmdö utanför Stockholm.
Familj: Ensamvarg. Pappa till Félice, 24 år, och Happy, 22 år, som han har tillsammans med journalisten Annika Jankell.
Yrke: Skådespelare, regissör, musiker.
Aktuell med: Boken Thorsten Flinck: En självbiografi (Bookmark förlag). En teater-
föreställning med samma namn är planerad till nästa år. Spelar huvudrollen i en kommande film om Christer Pettersson. Ger konserter runt om i Sverige av och till.
Senaste pris: Cornelispriset.
Om skådespelaryrket: ”Jag ser mig som en ensemble-människa, jag ser till att alla får ta plats på scenen.”
Film eller teater: Teater! ”Numera brinner ingen för teaterkonsten. Film är annorlunda, mer fusk. Det är som att jämföra att knulla med att älska.”
Om att lida av scenskräck: ”Det är vidrigt! Det blir värre med åren. En ung skådespelare har inget att förlora. En rutinerad skådespelare har allt att förlora. Man är aldrig bättre än sin senaste föreställning.”
Anna-Maria Stawreberg är frilansjournalist. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 10/2016:
Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera