Artikeln publicerades först i Modern Psykologi nr 6-7/2017. Foto: Istock
Därför är sommarromanser så spännande
– Jag kommer ihåg den första så tydligt. Jag var i Nice i Frankrike på språkresa. Han var från Irland och lika gammal som jag, 16 år. Vi blev superförälskade typ första dagen och tillbringade två veckor helt oskiljaktiga. Det var så pirrigt och härligt! Men jag kan ju inte påstå att min franska blev bättre – däremot min engelska, tror jag.
Marie skrattar när hon berättar om sin första sommarromans, en historia som många känner igen sig i: En sprudlande förälskelse under de där veckorna på semestern när livet liksom känns som på undantag.
Kanske ligger det i ledighetens natur att släppa spärrarna på semestern – och släppa in en förälskelse man kanske inte skulle ha satsat på om man var hemma.
– Nästan varje sommar förälskar jag mig, speciellt när jag reser utomlands med mina tjejkompisar. Då är man liksom den bästa versionen av sig själv och kan leva här och nu, utan att behöva tänka på konsekvenser eller vad som ska hända framöver, säger Marie.
Psykologen Anna Bennich Karlstedt håller med. Hon berättar om norrmannen hon som 16-åring förälskade sig i under en semester på Lanzarote. Hur hon grät när han åkte hem, men bara kände motvilja när han hörde av sig och ville hälsa på henne hemma i Stockholm.
– Man kan kanske jämföra fenomenet med sommarkatter. Vissa saker släpar man inte hem när det är höst, det kan verkligen krocka med ens egen vardag. När man är på semester på annan ort kan man lättare koppla bort det ansvarsfulla och tillåta sig att leka lite. Vi tillåter oss också i semesterförälskelsen att bara vara i den känslan, utan snack om att träffa föräldrar eller gå på tråkiga parmiddagar. Jag tror det kan upplevas befriande för många, vare sig man går på gymnasiet, jobbar eller pluggar vidare – att få ägna sig åt lite tonårsfasoner mellan varven.
15 år har gått sedan Maries sommarflört i Nice och många semesterförälskelser har avverkats sedan dess. Tio stycken räknar hon till, mer eller mindre seriösa, men ingen av dem har hållit i sig efter att semestern tagit slut.
– För ett par år sedan träffade jag en kille när jag och några kompisar var en vecka på Gran Canaria över påsk. Då inledde vi en grej de sista dagarna och höll kontakt när vi kom hem. Han bodde i Sundsvall och jag i Malmö och vi drog ut på den där förälskelsekicken på distans några veckor efter att vi kommit hem.
Men när det började bli snack om att ses igen hemma drog Marie sig ur eftersom hon kände att spänningen hade dött.
– Det är skillnad för människor där. En del har svårt att bli förälskade, andra lättare. Vissa hamnar ofta i förälskelser och gillar spänningen i det som är nytt, men känner att något saknas när det första pirret går över, säger Anna Bennich Karlstedt.
– Andra gånger övergår förälskelser i en djupare kärlek. Då ser vi varandra på ett mer realistiskt sätt, vi upptäcker brister men kan älska personen, mindre attraktiva egenskaper till trots. Andra saker blir viktiga, som vänskap och att skapa gemensamma minnen. Men den galna förälskelsen när man enbart vill hångla och sjunka in i varandras ögon minskar och man behöver stå ut med lite vardag. Även i det här är vi olika och vissa kan ha lättare för att bli förälskade och svårare att älska någon långsiktigt.
Marie säger att hon har funderat i de banorna. Inte minst efter att en kompis lite nedlåtande kallat henne för en ”notorisk sommarflörtare” som aldrig hade några långa relationer.
– Jag gillar ju helt klart kicken som en förälskelse ger, men varken det eller ett längre förhållande lockar när jag är hemma i vardagen. Då har jag fullt upp med mina vänner och min karriär.
För en del kan det helt enkelt vara så att det inte finns plats för en relation i vardagen, medan det för andra kan handla om rädsla, menar Anna Bennich Karlstedt och påpekar att det faktiskt kan vara lite skrämmande att gå in i djupare kärleksrelationer.
– Det kan kännas hisnande att blotta sig fullt ut känslomässigt – i det blir man också sårbar. Ibland finns en rädsla för att bli övergiven efter att ha investerat i så starka känslor.
– Man undviker ju det om man begränsar sig till förälskelser långt från vardagen och håller kärleken på avstånd även geografiskt. Det kan alltså handla om egna svårigheter, men det kan som sagt också vara – vilket jag tycker är viktigt att poängtera – en läggningsfråga. Alla vill inte ha de där långa djupare kärleksrelationerna och det behöver inte alltid problematiseras, säger Anna Bennich Karlstedt, och tillägger att nära relationer kan man också ha med vänner och familj.
Men hon menar att det viktigaste är att verkligen känna efter själv. Hur känns det när lampan är släckt på kvällen när man är ensam och det är tyst? Om man då djupt där inne längtar efter någon och önskar att man kunde ha en annan typ av förhållanden, då kan det vara bra att titta på vad det är som stoppar en från det. Känner man sig däremot nöjd med sin situation och sina semesterflörtar, då är det inget problem, inget som behöver vara ”fel”, utan bara att köra på det som känns bra, tycker hon.
Marie känner sig tillfreds med sin livssituation och kommer att fortsätta sommarflörta ett tag till. För semesterromanser finns det nämligen ingen övre åldersgräns.
– Nej, det gör det absolut inte! Vi blir ju som befolkning dessutom bara piggare och piggare. Är man i 80-årsåldern på semester och får till en semesterflört är det verkligen bara att gratulera, instämmer Anna Bennich Karlstedt.
Karin Skagerberg är redaktör på Modern Psykologi. Marie heter egentligen något annat. Texten publicerades först i Modern Psykologi 6–7/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
