”Vi närmar oss snabbt den tidpunkt då ingenting sådant som en naturlig miljö längre kommer att existera”, skriver författaren Helena Granström i sin bok Det som en gång var. Foto: Sofia Runarsdotter.
Psykologen Jonas Mosskin går på exkursion bland naturromantiska utvecklingspessimister.
Drömmen om den hållbara staden verkar alltid möjlig, nåbar och hoppfull. Det framställs som lätt att vara klimatsmart. Det liknar på många sätt den evangeliska och okritiska teknikoptimismen som hörs när man talar om digitalisering. Jag har saknat seriösa röster som kritiserat hållbarhetsoptimismen. För vi är långt ifrån ett klimatsmart samhälle och vår civilisation befinner sig i en knepig belägenhet.
En som försöker ge sig i kast med vårt förhållande till naturen är författaren Helena Granström. Hon berättar i sin vackert naturromantiska civilisationskritiska bok Det som en gång var (Natur & Kultur 2016), om en albatross som hittats i norra Stilla havet, död av svält och kvävning. Den hade 1 603 olika plastföremål i magsäcken. Varje år dör över en miljon sjöfåglar på grund av plastskräp i haven. Ett litet exempel på vår civilisations framfart. Den klimatångest som människor säger sig ha handlar om att vårt samhälles förutsättningar i grunden är hotade av växthuseffekten och moderniteten.
”Vi närmar oss snabbt den tidpunkt då ingenting sådant som en naturlig miljö längre kommer att existera”, skriver Helena Granström. Kanske är vi redan där. I en ny svensk studie kunde man visa att abborrar och andra Östersjöfiskar hellre åt mikroplastpartiklar än plankton. Forskarna hade experimenterat med olika nivåer av mikroplastpartiklar, för att likna förhållandena i innanhavet. Plastpartiklar korkar igen deras tarmar och magsystem så att de kvävs, och de abborrar som åt mer plast än kontrollgruppen blev också mindre rädda för rovdjur.
I sin bok Jordad skriver David Jonstad om att återta kontrollen över sitt liv. Foto: Markus Elmerstad.
Journalisten och författaren David Jonstad skriver i sin bok Jordad: Enklare liv i kollapsens skugga (Ordfront 2016) om sin önskan att återta kontrollen över familjens liv. Det har fört honom till en gård i Dalarna där han lär sig att odla sin egen mat och på sätt skaffar sig kunnande och makt över familjens försörjning. Just känslan av kontroll verkar vara central. Fossilsamhället närmar sig en kollaps, tror David Jonstad, och det är en form av förberedelse inför katastrofen, men också en del av en pedagogisk omställningsrörelse som vill inspirera oss till mindre beroende av fossila bränslen.
Helena Granström och David Jonstad liknar det moderna projektets beroende av olja vid ett beroende som gjort att vi har svårt att föreställa oss ett liv bortom det. Medan David Jonstad är upptagen av maten vi äter, är Helena Granström mer inriktad på det moderna projektets ensidiga och oreflekterade fokus på att tekniken ska lösa våra miljöproblem.
Jag åker och hälsar på Helena Granström, och färdas storstadsstressad i bil genom ett prunkande sörmländskt landskap. Hon tar emot med en bebis på magen och vi tar en promenad i en gallrad tallskog. Vinden blåser och skogen verkar ofarligt idyllisk, ända tills jag håller på att trampa på en huggorm som solar sig på stigen i gräset. Reflexmässigt rycker jag till såsom människor gjort i urminnes tider. Jag frågar Helena Granström om hennes skepticism inför vår civilisations teknik.
– Vi tenderar att aldrig ställa frågan om huruvida den teknik som vi introducerar är värd sitt pris. Jag skulle vilja att människor och beslutsfattare tvingades att svara på frågan annat än med ett implicit godkännande, säger Helena Granström.
– Hittills har ny teknik ofta inneburit en fördel, till exempel kärnkraft, och en nackdel, till exempel kärnvapen. Det finns ingen entydigt god teknik. Finns teknik så tenderar vi att börja använda den och använder vi den anser vi snart att tekniken är naturlig. Jag vill synliggöra vår kulturs underliggande antagande om teknik och få oss att se detta.
Hon menar att vi också kommit att anamma en syn på vår natur som nyttig. Vi talar om natur men menar egentligen en miljö som vi människor kan ha nytta av, antingen som naturresurs eller som rekreationsplats. Naturen har sällan ett värde i sig när vi betraktar den på det sättet. Den är alltid till för vår skull och vi formar den efter våra behov. I sin bok skriver Helena Granström: ”Om vi tappar idén om att det finns en natur då finns det snart ingen meningsfull skillnad mellan naturen och en skapad livsmiljö eller en virtuell värld.”
Jag ringer upp David Jonstad och frågar vad som är huvudproblemet med vår moderna civilisation.
– Vi underminerar vår och andra arters existens. Vi har tappat bort att vi alla är en del av naturen. Om vi slår sönder de ekologiska systemen, så slår vi undan benen för vår egen överlevnad.
Han fortsätter.
– Det är ett faktum att människor i dag rör sig mindre i icke-mänskliga miljöer. Min övertygelse är att det river upp ett sår hos oss på ett undermedvetet plan. Vi är varelser som är präglade av evolutionens gång och har levt intimt förbundna med naturen. Vi har utvecklat förmågor i vår hjärna och vår kropp som vi i dag inte får användning för. Det föder ett slags saknad och tomhet som kan ta sig många uttryck.
Resonemanget rimmar väl med min egen längtan efter att vistas utomhus i skog och mark. Jag blir både lugn och känner mig levande av det. David Jonstad låter hoppfull, trots sin tro på att kollapsen är nära:
– Ett uttryck för saknaden av naturen i våra liv är att vi är många som känner en positiv längtan efter naturen. De flesta har en dröm om att segla på havet, vandra i fjällen eller sitta i skärgården på en kobbe i solnedgången. Dessa bilder fungerar som en påminnelse om att vi har blivit fjärmade från naturen. Och det är vi många som inte vill bli.
David Jonstad menar att samtidsmänniskan är upptagen av att förtränga vår civilisations belägenhet.
– Vi lever med en moralisk skuld i dag. Vårt välstånd bygger till stor del på att vi utnyttjar fattiga länder och skaffar råvaror till underpriser. Vi vill ogärna ändra vårt invanda sätt att leva. Det är ett slags psykologisk försvarsmekanism och vi försöker ofta flytta problemet och lösningarna till någon annan. Bort från oss själva.
Jag frågar om vad som händer med oss om vi rannsakar oss själva och inser att vår livsstil är ohållbar.
– För mig ledde det till lusten att skaffa en gård och försöka leva mer i enlighet med äldre generationens levnadssätt. Det är faktiskt en lustfylld resa, säger David Jonstad.
han återkommer till att det också handlar om att ta kontroll över den egna förbrukningen. Genom att bygga, reparera saker och odla själv tar hans familj kontroll över vad de lever av.
Just önskan om att ta kontroll är något som går igen hos många civilisationskritiker. Samtidsmänniskan har ett stort fokus på hälsa, mat och träning, vilket kan ses som ett överdrivet kontrollbehov. Men önskan om kontroll kan också ses som en rörelse för att komma bort från konstgjorda material i ett överflödssamhälle av plaster och okänd tillverkning.
Helena Granström menar att vi behöver uppvärdera den fysiska och konkreta erfarenheten som vistelse i naturen ger möjlighet till. Hon refererar till filosofen Jacques Ellul som beskrivit modernitetens paradox: att vi hela tiden omger oss med mer teknik och vistas i skapade miljöer, eftersom vi förstör vår naturliga miljö och samhällets utveckling drivs på i allt högre hastighet.
Besöket på landet hos henne får mig att fundera över staden, vår civilisations stora kännetecken och en symbol för en miljö skapad av människan. Civilisation betyder kort och gott en kultur som bygger städer. Livet i stora städer har fundamentalt förändrat människors sociala tillvaro.
Socialpsykologen Lars Dencik har skrivit att dagens barn träffar lika många människor under en dag på förskolan som de flesta vuxna svenskar träffade under sin livstid i slutet på 1800-talet. Det är rimligt att tro att det gav en känsla av tillhörighet, gemenskap och kontinuitet som 2000-talets människor i våra stora städer inte upplever.
Den amerikansk-israeliske sociologen Aaron Antonovskys KASAM-begrepp kan vara till hjälp här. KASAM står för ”känsla av sammanhang”. Antonovsky studerade förintelseöverlevare och deras barn. Han upptäckte att de individer som förmådde skapa en känsla av sammanhang, trots svåra umbäranden, anpassade sig lättare och mådde bättre. KASAM handlar om i vilken utsträckning människor kan förstå orsaken till saker som händer dem i det dagliga livet.
Det handlar också om hur vi hanterar svårigheter och hittar lösningar på till synes hopplösa problem. Slutligen finns en komponent som rör mening – i vilken grad vi förmår att känna att vårt dagliga liv är en källa till personlig tillfredsställelse. KASAM är besläktat med begreppet coping, som beskriver hur vi som individer hanterar problem. Att uppleva en känsla av sammanhang var kanske lättare för människor förr, och möjligen också för de som i dag lever mer i samklang med naturen än storstadsmänniskan.
Både Helena Granström och David Jonstad är författare och civilisationskritiker som väljer att bo på landet och dessutom verkar må bra. De beskriver en känsla av begriplighet, mening och tillfredsställelse. Kanske känns kritiken mot vår samtida livsstil extra träffande för oss som tvivlar på om vi prioriterar rätt när vi bor i storstaden. Vi är oroliga för klimatets utveckling samtidigt som vi konsumerar som aldrig förr. Det hållbara samhället tycks för många vara en hägring och kanske bör vi då lyssna på kritikerna i stället.
Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, organisationskonsult och krönikör i Modern Psykologi. Hans artikel publicerades först i Modern Psykologi 1/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
