Artikeln om rättshaverister publicerades först i Modern Psykologi nr 2/2016. Bild: Istock.
Därför ger vissa aldrig upp mot upplevda orättvisor –
så fungerar rättshaveristiskt beteende.
Jag tror inte att någon skulle lägga ner så här mycket energi om den personen inte trodde att han eller hon hade rätt. Det finns ingen rättssäkerhet i det här landet. Det vet jag efter hur jag har blivit behandlad, säger Anita, 60 år.
År 2001 hämtade polisen hennes sjuåriga dotter. Den dåvarande länsrätten verkställde därmed beslutet att ge pappan ensam vårdnad. Ett beslut som hade fattats fyra år tidigare av Stockholms tingsrätt och som Svea hovrätt fastställt. Högsta domstolen tog inte upp fallet. 2009 gick också tingsrätten i dotterns nya stad på pappans linje. Efter den slutgiltiga domen från länsrätten med samma utfall åkte Anita till Finland med dottern i en månad.
– Domstolen kallade det för att jag hade kidnappat henne och saboterade umgänget för pappan. Jag fick villkorlig dom. Jag hade tagit hand om min dotter sedan hon föddes – jag måste ha rätt att åka på semester med henne.
Anita har under åren kontaktat flera journalister och redaktioner, men ingen har varit intresserad av fallet. Hon deltar i olika forum om rättssäker-het på nätet och har skrivit en artikel om sitt ärende på NKMR, Nordiska kommittén för mänskliga rättigheters hemsida. Det är en ideell förening som bland annat menar att de sociala myndigheterna missbrukar möjligheten att tvångsomhänderta barn. Anita berättar att dotterns storebror ser henne som en rättshaverist, alltså någon som envist och påstridigt hävdar sin rätt.
– Jag kan förstå det. Jag har hört om andra som varit utsatta för rättsövergrepp och som kallats för rättshaverister. Jag vill att folk ska få veta vad som sker. Men medierna mörkar och skyddar myndigheterna. Jag har förstått att Sverige inte är en demokrati.
Det kan vara svårt för rättshaverister att få jobbiga besked. Det menar psykologen Andreas Svensson, som tillsammans med psykoterapeuten Jakob Carlander har skrivit boken Att möta människor med rättshaveristiskt beteende (Gothia fortbildning 2015).
– De flesta av oss driver ett fall, går igenom rättsprocessen, godtar att vi förlorar och går vidare. Men rättshaverister vill inte acceptera beslutet, säger Andreas Svensson.
Han menar att beteendet kan kopplas till existentiella frågor om identitet och mening.
– Tvisten skapar mening i livet. Du är en underdog som står upp mot systemet och det narrativet blir en viktig del av identiteten. Om jag har lagt 20 år på det här, tryckt upp flygblad, försummat jobb och familj, vem är jag då om jag ger upp kampen?Neuropsykiatriska tillstånd eller personlighetssyndrom kan också spela in. En del personer med autismspektrumtillstånd har till exempel ett regelstyrt tänkande som gör det svårt att nå kompromisser, och människor med paranoida personlighetsdrag kan ha svårt att lita på myndigheter.
– Inom psykologin pratar vi om impact, alltså hur mycket beteendet påverkar personens liv. Hur mycket tid och energi tar den här kampen? Har det en omfattande negativ inverkan på individen och omgivningen? säger Andreas Svensson, men poängterar samtidigt att ett rättshaveristiskt beteende i sig inte behöver vara ett tecken på psykisk ohälsa.
Andreas Svensson berättar att det rättshaveristiska beteendet kan vara ett sätt att undvika svåra känslor. I hans bok finns ett exempel med en man som förlorade sin son i en bilolycka och som sedan ägnade en stor del av sitt liv åt att driva olika mål mot Trafikverket.
– Sorgereaktionen styrdes om mot Trafikverket och han fastnade i ilskan. Rättshaverister känner sig ofta maktlösa och att driva en tvist kan ge en känsla av att kunna göra något. Genom att driva en process blir du sedd, får ett forum för att lägga ut din historia. Du kan mejla kommunen, skicka insändare till tidningarna eller skriva på nätet.
Det handlar också om vad personen anser sig ha rätt till av myndigheter.
– En del överklagar till sist till kungen, regeringen eller Europadomstolen. De har inte en realistisk bild av hur maktstrukturerna ser ut.
I en australiensisk studie från 2006 frågade forskarna Paul Mullen och Grant Lester rättshaverister om vad som skulle göra dem nöjda. Ett vanligt svar var att de ansvariga myndigheterna skulle be om ursäkt offentligt.
– Rättshaverister får sällan det erkännandet från omgivningen. I stället tycker vi som står utanför ofta att det är sorgligt att personen lägger så mycket av sitt liv på konflikten, säger Andreas Svensson.
För Anita har vårdnadstvisten tagit år av energi och lidande. Hon säger att dotterns pappa kontaktade hennes advokat inför förhandlingarna och ”snackade en massa skit”. Hon upplevde också att dotterns pappa fick prata fritt i rätten, medan hon själv blev avbruten.
– Den som ljuger bäst och går bakom ryggen vinner. Jag misstänker att han kontaktade nämndemännen också. Tingsrätten var under all kritik, politiska amatörer som har makt. Hovrätten var bättre men gav också pappan ensam vårdnad. Han var bättre lämpad, hette det.
I dag är Anitas dotter vuxen och bor i Stockholm, men hon vill inte träffa sin mamma.
– Jag kämpade för hennes rättvisa men fick skulden. Hon har blivit hjärntvättad av fadern under alla dessa år och tror säkert på alla hans lögner om mig.
3 riskfaktorer för rättshaveristiskt beteende
- Regelstyrt tänkande.
- Svårt att se andra människors perspektiv.
- Inställningen att aldrig ge sig.
3 skyddsfaktorer
- Ett accepterande förhållningssätt till livet.
- Stödstrukturer av vänner och familj.
- Jobb eller annan sysselsättning som ger mening.
Jennie Aquilonius artikel publicerades först i Modern Psykologi nr 2/2016:
Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
