En tidigare version av Jonas Mattssons krönika finns på ledarplats i Modern Psykologi 12/2016.
Look up here, I’m in heaven, ropade David Bowie med sin mest eteriska stämma. I’m leaving the table, I’m out of the game, svarade Leonard Cohen med sin mörkaste. År 2016 inramades av två förebådanden, två älskade artister som båda delade sånger med oss om sin förestående bortgång.
David Bowie dog den 10 januari och Leonard Cohen dog den 7 november. Däremellan lämnade oss Prince den 21 april, Olle Ljungström den 4 maj och Freddie Wadling den 2 juni. Som en sista julhälsning gick George Michael bort på juldagen – rösten som gav oss Last christmas.
Det första som kommer till mig när jag ser tillbaka på det här året är rader från andra sånger. Till exempel hur Stry Terrarie för länge sedan sjöng om att ”de vi behöver dör” följt av frågan ”har vi inte grävt för många hål?” – om Martin Luther King, Mahatma Gandhi och Salvador Allende.
I år har vi verkligen grävt för många hål. Det handlar inte nödvändigtvis om mördade politiker eller aktivister som velat utjämna orättvisor. Men det handlar om gravar för personer som påverkat så mångas sätt att tänka, känna och vara.
Dagen efter Bowies död skrev Jonas Gardell i Dagens Nyheter om hur låten Heroes räddat livet på hans tonårsjag – hur den hjälpte honom att fortsätta andas, ett andetag i taget, och se att skammen var någon annans att bära.
Precis som Bowie öppnade Prince för en bredare definition av manlighet. Olle Ljungström gav oss en skarp blick från sidan på vår vanlighet och Freddie Wadling lärde oss att betrakta livets marginaler med respekt och öppenhet.
För att inte tala om Leonard Cohen, han som enligt vissa var mer värd Dylans litteraturpris. Som fångade den bitterljuva livskänslan bättre än någon annan.
Alla har de med sina ord och sina röster varit med och gjort mig till den jag är.
Det kanske är att slå in en öppen dörr att säga att låttexter betytt mer för fler än andra litteraturgenrer, men debatten om Bob Dylans Nobelpris vittnar om att sjungen text inte alltid kvalar in som litteratur. Trots att det tycks vara i mötet med röst, melodi och rytm som text sätter djupast spår i våra hjärnor.
Här skriver jag om den ofta hånade Dylanmannen och om hur sjungen text kan fungera som vägledning i livet.
Och här kan du läsa Jonas Cullbergs reportage om den medicinkultur som Prince var ett av alltför många offer för 2016. Så ska det förstås inte behöva vara. Så ska inte de vi behöver dö.
Jonas Mattsson är chefredaktör för Modern Psykologi. En tidigare version av den här krönikan har publicerats som ledare i Modern Psykologi 12/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
