Doktor Vongo, ordförande i de traditionella helarnas organisation. Karin Alfredssons artikel om psykiatrisk vård i Zambia publicerades först i Modern Psykologi 7/2016. Foto: Adam Öjdahl.
I Zambia behandlas psykisk ohälsa av landets tio psykiatriker – samt några hundra tusen präster och demonutdrivande medicinmän.
En flicka togs till mentalsjukhuset Chainama i Lusaka, Zambia, av sina föräldrar. Hennes kropp hade intagits av demoner, sa de. Hon pratade konstigt, åt inte, sov inte och var våldsam. Alltihop började när hon var på ett nattligt bönemöte. Bönerna måste ha provocerat fram demonerna. Familjen hade försökt med allt, men vände sig till sist till sjukhuset.
– Det visade sig att hon nyss förlorat jobbet och hennes fästman hade brutit förlovningen, säger psykiatern Maria Akhani. Hon hade inte ätit och sovit på flera dagar och efter en hel natts intensivt bedjande fick hon ett psykiskt sammanbrott. Hon hade tur som kom hit. Jag kunde hjälpa henne.
I Zambia bor 15 miljoner människor på en yta stor som Sverige och Norge tillsammans. Enligt Mental health users network of Zambia lider över en miljon av dem av ”mild eller akut psykisk sjukdom”. Hjälp kan de få av ett mental-sjukhus med 210 platser, tio psykiatriker och en handfull psykologer.
Och – förstås – några hundra tusen häxdoktorer och pastorer. Egentligen ska prästerna och de traditionella medicinmännen komma först i uppräkningen. Zambierna besöker en eller flera ”afrikanska doktorer”, och lika många präster, innan de i bästa fall ger upp och söker sig till den lilla psykiatriska mottagningen på universitetssjukhuset UTH i Lusaka, eller direkt till mentalsjukhuset Chainama. Då är situationen ofta mycket allvarlig.
Om sjukhusen kan bota patienten blir de flesta ändå inte övertygade. Kanske har demonerna försvunnit av sig själva, kanske är det familjens böner som hjälpt. När patienter skrivs ut slutar de ofta att ta sina mediciner.
– Det är först efter det andra besöket, när patienten blivit frisk en andra gång, som man kan börja tro på våra metoder, säger Maria Akhani.
– I byarna tror man ofta att alla sjukdomar, från aids till benbrott, har övernaturliga orsaker. Folk har blivit besatta av demoner eller förhäxade. De flesta stadsbor accepterar numera att man kan få malaria av myggor och att hiv är ett virus, men medicinska förklaringar gäller fortfarande inte för psykisk sjukdom.
Ordföranden i Traditional health practitioners association of Zambia, som organiserar allt från barfotabarnmorskor till djävulsutdrivare, heter Rodwell Vongo. Han är känd i Zambia, uppträder som ”Doctor Vongo” i tv och anses vara duktig på att behandla epileptiker. Han tar emot på sin farm i utkanten av Lusaka. Vi får inte vara med på någon behandling men han visar de rötter och örter som ligger på tork i solen och förklarar hur han arbetar:
– Många kommer för att de har äktenskapsproblem eller förlorat jobbet. Många är alkoholister eller använder andra droger. De kan vara deprimerade. Då gäller det att ge dem mycket tid för samtal, förklara att Jesus dött på korset för deras skull och att den som tar livet av sig inte kommer till himlen.
I det starkt kristna Zambia finns ingen motsättning mellan de traditionella ”helarna” och kyrkan. Båda talar om att människor med mentala problem drabbats av demoner, utsända av djävulen. Doktor Vongo är mer precis:
– Det gäller att ställa rätt diagnos. Det kan röra sig om spöken, alltså döda människor som återvänt för att hämnas oförrätter, eller demoner, eller onda andar. Människor kan vara förhäxade av någon i sin närhet. Om vi inte ställer rätt diagnos kan vi inte ge rätt behandling.
Diagnosen ställs genom att patienten berättar om sina drömmar, att man läser i handflator, blandar växtdelar som formerar sig på olika sätt eller kastar benbitar som lägger sig i olika mönster.
– Demoner finns. Vi hanterar verkliga utmaningar, sådana som den västerländska medicinen inte kan se i sina mikroskop. (Han säger ”teleskop” men menar antagligen inte det.)
När behandlaren vet vilken sorts övernaturlighet det handlar om övergår hen till olika former av exorcism (djävulsutdrivning). Patienten kan få dricka blandningar med olika örter och rötter, man kan samla familjen till dygnslånga sessioner med böner, sång och musik (”trummor!” säger doktor Vongo, ”ni i väst har inga trummor!”) och så, förstås, behandling av det dåliga blodet. Vid beskrivningen av blodbehandlingen blir doktor Vongo otydlig. Någon sorts åderlåtning handlar det om, men det blöder inte mycket, försäkrar han. Det är mer som tatueringar.
En som varit med om behandling av sitt ”sjuka blod” är Lundu Mazoka. Han växte upp i en överklassfamilj i Lusaka som son till en läkare och politiker. När hans familj förstod att han var homosexuell skickades han till en häxdoktor.
– Den första dagen skar de mig med en vass kniv på 200 ställen på kroppen och gnuggade in aska och örter i såren. Den andra dagen bands jag vid ett träd i skogen och lämnades där över natten. Den tredje dagen svepte de in mig i ett vitt lakan och grävde ner mig i en grop. Det var bara huvudet som stack upp.
– Jag kan förstå varför min familj gjorde som de gjorde, men jag visste ju att jag inte var sjuk, eller besatt av demoner. Så här behandlas fortfarande sådana som jag i Zambia. Jag har vänner som har blivit slagna och våldtagna och lämnats att dö.
Lundu Mazoka har flyttat till Sydafrika men i Zambia är homosexualitet fortfarande olagligt och ses som en psykisk sjukdom som måste botas.
De homosexuella ungdomar vi möter på en utbildning för hiv-prevention vill inte uppträda med namn, och bara tre av 20 vågar ställa upp på bild. Men berättar, det gör de gärna.
– Jag hade tidigt en pojkvän men vi höll vårt förhållande hemligt. Det var mina skolkamrater på internatskolan som avslöjade mig och tog mig till prästen som var känd för att utföra mirakel. Han tog tag i mitt huvud och skakade det fram och tillbaka: ”Go lesbianism, go!” skrek han.
– Min ex-flickvän bodde med sin faster som hade åkt till Nigeria för att köpa pastor Joshuas heliga vatten. När fastern kom hem ställde hon upp sina egna barn, och min flickvän, på en rad. Sina egna barn stänkte hon bara lite vatten på, men över min väninna hällde hon hela flaskan medan hon skrek ”Ondska! Ondska! Ondska!”
– Flera av mina kamrater på universitetet vågade inte sitta bredvid mig. De var rädda att bli ”smittade”, att jag skulle ”gnugga in” homosexualitet i dem.
Doktor Vongo förklarar:
– Gud förbannar homosexualitet, det står väldigt klart i Bibeln. Jag har bara träffat några få, och till dem har jag sagt: ”Djur gör det inte, varken fåglar eller fiskar. Har du någonsin sett en lejonhanne uppvakta en annan hanne? Varför du?”
Skolmedicinarna ser inte homosexualitet som en sjukdom, men de tar emot patienter som oroar sig över sin könsidentitet för samtal.
De vanligaste psykiatriska diagnoserna för kvinnor är depression, bipolär sjukdom, förlossningsdepression, psykotiska tillstånd och sjukdomar som skapats av hiv-viruset. De flesta män som kommer, oftast därtill tvingade av familjemedlemmar, är alkoholister eller missbrukare av andra droger. Ändå finns ingen missbrukarvård i Zambia. Den alkoholist som läggs in på Chaimana på grund av delirium får dela rum med människor med permanenta psykotiska tillstånd.
– Han vaknar kanske upp och är helt klar, säger doktor Ravi Paul, chef på UTH:s psykiatriska mottagning. Att då tvingas vara tillsammans med människor med allvarliga vanföreställningar kan bli mycket traumatiskt.
En separat avdelning för rehabilitering av missbrukare står högt på doktor Pauls önskelista.
– Alkoholismen är ett jätteproblem här, större än i något annat land i Afrika. Den billiga lokalproducerade ölen är alkoholstark och lätt tillgänglig. Nio–tioåringar börjar dricka och många människor är aldrig nyktra. Att förvärva den alkoholrelaterade demenssjukdomen Korsakoffs sjukdom brukar i internationella studier ta minst 15 år av tungt drickande. Här har vi patienter som blir sjuka efter fem år.
Ett annat av doktor Pauls önskemål är fler kolleger. Han är indier och kom till Zambia 2009. Då hade han två psykiatriutbildade kolleger i hela landet. Vid årsskiftet kommer det att finnas tio. Ökningen beror på att hälsodepartementet satsat på inhemsk specialistutbildning.
– Tidigare skickade man de läkare som ville specialisera sig inom psykiatri till universitet utomlands. De kom inte tillbaka. Nu examinerar vi till och med läkare som kan tänka sig att arbeta i provinsstäder utanför Lusaka.
Det är ett annat problem, att all vård är koncentrerad till huvudstaden. ”Clinical officers” med en kortare medicinsk grundutbildning finns ute i provinserna och kan remittera patienter till Lusaka. Men vem har tid eller råd att åka långt med sin tokiga släkting, när de flesta inte ens tror att den västerländska medicinen kan hjälpa?
I de zambiska lokalspråken finns inga ord för psykisk ohälsa. Folk kallas galna eller tokiga eller idioter – ord med starkt negativ klang. Demens-sjukdom skylls ofta på häxkonster. Många mentalsjuka klär av sig nakna, även dementa personer. Häromåret rapporterade medierna om en förvirrad gamling som sprungit runt i en kåkstad på natten utan kläder. Han pekades ut som en häxa som flugit över området och kraschlandat, kanske när han flugit över en kyrka eller hört böner. Den gamle fångades in och stoppades in i gummidäck. Precis när mobben skulle tända eld lyckades mannens släktingar befria honom.
Jag frågar om varför sjuka i Zambia klär av sig nakna.
– Psykiskt sjuka människors agerande är kulturellt betingat. De har sett och lärt sig hur ”tokiga” människor gör och upprepar det beteendet, mer eller mindre medvetet, säger doktor Ravi Paul. I mitt hemland Indien rullar man runt med huvudet och kastar med håret. Vad gör ni i Sverige?
Hiv/aids ligger också bakom psykiska problem. Förutom den oro och ångest som själva diagnosen ger upphov till – trots bromsmediciner ses den fortfarande ofta som en dödsdom – och hallucinatoriska biverkningar av medicinerna, så påverkar viruset hjärnan direkt.
– Hiv-epidemin är en av våra största utmaningar, säger doktor Paul. Minst 12 procent av befolkningen lever med sjukdomen. Hiv-viruset gillar hjärnceller och även när sjukdomen med hjälp av bromsmediciner släppt greppet om kroppen fortsätter angreppen mot hjärnan. Symtomen är allt från förvirring, bristande minneskapacitet och planeringsförmåga till aggressivitet och regelrätt våld. Vi har sett välklädda, välnärda, till synes friska regeringsrepresentanter löpa amok och klä av sig nakna i offentliga sammanhang.
I St. Phillips Anglican Church i Lusaka-förorten Matero arbetar Fader Edwin Mwanza. Hans församling har 600 medlemmar och mycket av hans tid går åt till stödjande samtal. Församlingsmedlemmarna kommer med äktenskapsbekymmer, drogproblem, bitterhet, aggressivitet, oro och ångest.
– När de ser min prästkrage får de hopp. Då är det svårt för mig att säga ”nej, det där klarar jag inte”. Jag måste försöka.
Fader Edwin är noga med att understryka att han inte åtar sig svåra medicinska fall. Han tror inte att böner kan bota aids, och även om böner är viktiga för att jaga bort demoner så börjar han inte med att be.
– Jag försöker ta reda på vad som ligger bakom problemet. När började det? Hur ser personens egen bakgrund ut?
Det traditionella afrikanska sättet att se på ”galenskap” är att den börjar vid ett speciellt tillfälle, under påverkan av övernaturliga krafter. Till exempel när personen besökt en utpekad häxa eller när en intensiv religiös upplevelse tvingat fram demonen. Men fader Edwin tror att det ofta finns andra förklaringar:
– En familj kom hit med en pojke som blivit helt personlighetsförändrad. Det måste handla om demoner, trodde de. Jag föreslog att man skulle ta med pojken till kliniken för ett drogtest. Ett enkelt blodprov och pojkens drogmissbruk blev uppenbart. Sedan återstår arbetet med att stödja familjen.
Om fader Edwin ändå misstänker demoner har han ett test:
– Jag ber tillsammans med den sjuka. Om personen då reagerar genom att kasta sig på marken och skrika, då vet jag att det är en demon. Demoner måste försvara sig mot Jesu Kristi ord. Men om inget händer och den sjuka inte verkar bry sig, då är problemet ett annat.
De allra flesta zambier har en djup gudstro och Bibeln är sällan ifrågasatt. Det var i början svårt att hantera för den troende psykiatern Maria Akhani. Även hon är övertygad om att det finns demoner, det vill säga att Bibelns djävul kan ta över människors själar.
– Men det är inte mitt problem, säger hon nu. Jag är läkare och min uppgift är att bota människor om jag kan. Om en patient kommer till sjukhuset med malaria spelar det ingen roll om någon förhäxat henne, läkaren behandlar sjukdomen. Detsamma gäller för psykisk sjukdom. Och det är mitt jobb.
Karin Alfredssons artikel publicerades först i Modern Psykologi 7/2016:
Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)
