Jonas Mattssons intervju med Paul Gilbert publicerades först i Modern Psykologi 2/2016. Foto: Martin Stenmark.
Utveckla din medkänsla med dig själv och skapa ett bättre samhälle på vägen.
Så vill psykologen Paul Gilbert besegra biologins kompromisser.
– Människan har verkligen ett allvarligt problem med sin hjärna, säger han med eftertryck.
Paul Gilbert hade ägnat sitt yrkesliv dittills åt att förstå hur människans psyke fungerar. Men det var först när han såg en ovanligt närgången BBC-dokumentär om nazisternas koncentrationsläger som insikten sjönk in.
– Jag grät i två timmar. Jag var inte samma person efter det.
Det var 1995. Nu, två decennier senare, står han avspänd i tröja och strumplästen på Ersta diakoni högst upp på Söder i Stockholm. Nedanför breder Saltsjön ut sig framför Djurgården och Gamla stan. I salen där Paul Gilbert just avslutat en workshop står tomma stolar i en halvcirkel och några deltagare hänger sig kvar för att utbyta några sista tankar.
Sedan 1980-talet har Paul Gilbert forskat om självkritik, skam och hur vi kan bemästra den självförintande inre röst som skapar så många problem. Svaret stavas medkänsla, eller compassion, den engelska term som ofta används även i svenska sammanhang. Den behandlingsform som Paul Gilbert har arbetat fram, compassionfokuserad terapi, har hämtat inspiration från så vitt skilda områden som kognitiv terapi, evolutionspsykologi, neurovetenskap och buddhism.
– Jag har varit intresserad av buddhism sedan tonåren: Maharishi och Beatles, allt det där, berättar Paul Gilbert när vi slagit oss ner.
– Men det var som ett sidointresse. Sedan utbildade jag mig i psykologi.
Paul Gilbert tog examen från universitetet i Edinburgh 1980 och terapiformen för dagen var kognitiv terapi. Med hans egna ord ”ett sätt att hjälpa människor att ta ett steg tillbaka och tänka på det som besvärar dem på ett annat sätt”. Men Paul Gilbert upptäckte snart ett problem: tonen som många patienter använde mot sig själva när de skulle tänka om enligt den kognitiva metoden var inte särskilt trevlig.
– Det var väldigt svårt att skapa en vänlig inre röst när de var arga eller besvikna på sig själva.
Paul Gilbert började därför att ”värma upp” sin kognitiva terapi. Det kunde handla om att lära patienterna att skapa en vänligare inre röst, men också att arbeta med kroppshållning.
– Det här visade sig vara svårare än vi trott, men också mycket effektivt när vi lyckades.
Varför var det så svårt?
– Många var inte vana vid att använda en vänlig ton mot sig själva. De kände att det var ett tecken på svaghet.
Dessutom upplevde en del patienter en stark sorg när de kände den här vänligheten för första gången.
– De insåg hur ensamma de kände sig, eller att de kom från en bakgrund där de inte hade känt sig särskilt älskade.
Paul Gilberts egen historia börjar i Gambia, som var en brittisk koloni när han föddes 1951. Pappan hade varit Spitfire-mekaniker i flygvapnet och traumatiserats efter att ha blivit ”sprängd och beskjuten”.
– Efter kriget hade han fått nog. Han ville lämna Storbritannien och förlora sig i Afrika.
Som mekaniker erbjöds han ett bra arbete med att underhålla utrustningen som användes för att bygga vägar.
När Paul var ett år gick flytten vidare till Nigeria. Det saknades elektricitet och värme, maten till fyrbarnsfamiljen lagades på vedspis och ljuset kom från oljelampor. Mamman saknade bekvämligheterna från Storbritannien, men överlevde, som Paul Gilbert uttrycker det.
– Vi bodde mitt ute i obygden. Jag älskade det!
Hur påverkade din pappas krigstrauma ditt val att bli psykolog?
– Åh, traumatiserade personer kan bli ganska aggressiva, som du säkert känner till. Så det fanns de aspekterna hos min pappa, säger han. Men jag har alltid haft ett intresse av människor och hur de fungerar.
När han var tolv år skickades han till internatskola i England – ”en chock, all frihet försvann” – och efter gymnasiet läste Paul Gilbert ekonomi på universitetet. Det ledde vidare till psykologiutbildningen, där han kom in tack vare att en plats hade vikts åt någon med ekonomexamen.
Psykologiintresset hade väckts på allvar efter en kurs i liberal studies där läraren doktorerat på Carl Jungs arke-typiska teman i litteraturen. Paul Gilbert tänkte att det är det här som psykologi handlar om.
– Men så klart, när jag kom in på psykologiutbildningen, var det inte alls så. Utan det handlade om råttor, språk och barns utveckling. Men jag hyste hela tiden en fascination inför idén med arketyperna.
Under 1980-talet intresserade sig Paul Gilbert även allt mer för evolutionspsykologi, hur våra hjärnor har utvecklats så att de blir sårbara för vissa typer av mentala problem.
– För mig är huvudkällan förståelsen för att den mänskliga hjärnan är en enda röra. A mess! Folk tror ofta att evolutionen skapar bra design, men det gör den inte. Den skapar design som, typ, funkar, som en giraffs hals eller elefantens svans.
Paul Gilbert illustrerar sin tes med krocken mellan människans smala bäcken och nyfödda barns stora huvuden.
– Det är en katastrof! Det betyder att kvinnor har den värsta förlossningen av alla primater. Det är en kompromiss. Poängen är att hjärnan är full av kompromisser. Samtidigt som människan har utvecklat den här kapaciteten att fantisera och förutse, vilket har gett oss vetenskapen, så är den också väldigt farlig, eftersom den kan skapa fruktansvärda grymheter och våld. Tänk på det som pågår i Syrien just nu. Där har vi ett allvarligt problem.
Paul Gilbert återkommer till dokumentären om befrielsen av människorna i koncentrationslägren.
– Jag var medveten om allt det här på ett intellektuellt plan. Men dokumentären handlade om vad de fann när de gick in i lägren, om hur de fann brev instoppade i madrasser. Det var mammor som skrev till sina barn och hoppades att barnen fortfarande var i livet och inte hade skickats till gaskamrarna eller utsatts för experiment. Jag hade själv små barn vid den tiden.
Upplevelsen gjorde att han började se sin forskning om medkänsla som något mycket större än bara terapi.
– Om vi inte inser att den mänskliga hjärnan är en av de värsta biologiska konstruktionerna som finns, då har vi problem, säger Paul Gilbert.
– Men medkänsla är ett av de sätt som vi kan hantera en väldigt nyckfull hjärna, som kan göra dig galen och som verkligen kan göra onda saker mot andra människor.
Men det finns medkänsla i evolutionen också.
– Ja, vi har kapacitet för medkänsla. Det är den vi måste utveckla och odla.
Om man går till evolutionen, förklarar Paul Gilbert, så kan man hitta den här känsligheten för andras lidande långt tillbaka, men till en början som en varningssignal om fara. Först med däggdjuren kompletterades flyktreaktionen med instinkten att springa för att hjälpa den som befinner sig i fara, inte minst om det gäller den egna avkomman.
– Det är själva hjärtat i däggdjurssystemet, säger Paul Gilbert.
Så hur definierar du medkänsla?
– Som ”en kapacitet att vara känslig för lidande och smärta hos sig själv och andra”. Det är den första delen. Den andra delen lyder ”med ambitionen att försöka göra något för att lätta och förebygga lidandet och smärtan”.
Definitionen har han hämtat från den tibetanska buddhismens ledare, Dalai lama.
Beror det buddhistiska inslaget i många moderna terapier helt enkelt på att många av er som arbetat fram dem var hippies på 1960-talet?
– Så skulle det mycket väl kunna vara, skrattar Paul Gilbert, som nyss kallat sin ungdoms buddhistiska vurm för ett sidointresse.
– I synnerhet Beatles öppnade verkligen upp hela den dörren, säger han men nämner också Alan Watts (1915–1973), som skrev en av de första bästsäljarna om buddhism i västvärlden, The way of zen, 1957. Alan Watts förespråkade även tidigt att man skulle integrera buddhismen i den västerländska psykoterapin.
När jag läste dina böcker slogs jag av hur mycket och humoristiskt du skriver om sex.
– Ja, förutom att sex ju har drivit evolutionen så är det ett utmärkt sätt för att förstå hur kraftfullt hjärnan kan kontrollera din kropp, säger han.
– Om du ligger i sängen utan någon annan i närheten och bara fantiserar om något erotiskt så kommer det att sändas ut signaler i din kropp som ger dig upphetsning. Det vet alla. Men folk ser i allmänhet inte hur kraftfullt det är. Du kan medvetet skapa en bild i huvudet och generera förändringar i hela din kropp.
Så om du för över det på andra områden …
– Det är poängen, exakt. Om din hjärna är fixerad vid självkritik, eller ilska, så stimulerar du system i din kropp hela tiden. Förr eller senare kommer du att betala priset för det.
I sin forskning har Paul Gilbert undersökt hur medkänslan kan vändas inåt. För många av oss är som sagt väldigt stränga mot oss själva.
Men finns det inte ett värde i att vara kritisk mot det man gör? Hur ska jag bli bättre om jag inte ser mina svagheter?
– Visst, men det finns en distinktion mellan det vi kallar skambaserad självkritik och medkänslobaserad självkorrigering, compassionate self correction. Skillnaden ligger helt i känslan. När du har en skambaserad självkritik handlar det om ilska, frustration och så vidare. Och det är de känslorna, inte sakinnehållet i kritiken, som får dig att känna dig dålig, enligt Paul Gilbert.
– Å andra sidan vill du göra bra ifrån dig, och du vill se vad du gör för fel. Medkänslo-baserad självkorrigering är ett vänligt och genuint sätt att hjälpa dig själv att förbättras.
– Om du går till en tennistränare vill du ju att tränaren ska säga ifrån när du gör ett dåligt slag och visa hur du ska slå bättre slag. Men om tränaren är föraktfull så sparkar du ju tränaren och skaffar en annan.
Översatt till psykoterapi beskriver Paul Gilbert en stegvis process som börjar med att få patienterna att förstå att de inte är värdelösa som individer för att de reagerar som de gör, utan att det finns en grund i hur vi är konstituerade som människor. Nästa steg är att lära sig lugna ner sig.
– Ungefär fem till sex andetag per minut är bra. Att lära sig att sakta ner är väldigt viktigt.
Därpå följer övningar i röstläge, ansiktsuttryck och vilket budskap man ger sig själv.
– Vad skulle du säga till en vän? Vad skulle du vilja att en vän sa till dig? Vad skulle vara mest till hjälp i den här stunden? Så får man människor att tänka enligt det medkännande synsättet.
I dag är Paul Gilbert 64 år och har gått halvt i pension. Förutom några få patienter och enstaka forskningsstudier arbetar han med Compassionate mind foundation, som han grundade 2006. Utöver workshopar och utbildning av terapeuter arbetar stiftelsen med skolor och näringslivet.
– Vi lär barn hur hjärnan fungerar och hur du är en bra kompis. Inom ledarskap arbetar vi med hur man kan få företag att fungera bättre, men också hur de kan bli mer etiskt ansvarstagande, säger han och gör en lång och upprörd utläggning om allt ifrån Volkswagens fusk med avgas-värden till tobaksindustrin och finanssektorn.
Hur tillämpar du medkänsla i din vardag?
– Jag försöker att tillämpa en medvetenhet om mindfulness och compassion. Det viktiga är att vid så många tillfällen som möjligt under dagen vara medveten om var man befinner sig och gör mentalt. Det funkar för mig.
Vad har du lärt dig själv av allt ditt arbete med medkänsla?
– Den personliga lärdomen är: Titta, du har inte valt dina gener, du har inte valt hur din hjärna konstruerats, du har inte valt vem du är. Om jag hade kidnappats av ett våldsamt droggäng när jag var tre dagar gammal hade den här versionen av Paul Gilbert inte existerat. Så nyckelfrågan är: Hur börjar vi styra vilka vi vill vara? Om vi orienterar oss mot medkänsla så hjälper det oss att stabilisera våra sinnen, då känner vi oss vänligare inställda till oss själva och vi får bättre relationer med andra människor.
Jonas Mattsson är chefredaktör för Modern Psykologi. Intervjun publicerades först i Modern psykologi 2/2016:
Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)
